Obalans - kapitel 5

Milvum

Jag satt tyst och lyssnade på Aquels tysta andetag i mörkret. Det enda ljus vi hade var en lucka i taket som jag hade ställt på glänt med hjälp av en tjockare gren.
 Jag koncentrerade mig på Aquels rörelser och försökte nå hennes tankar för att se vad hon drömde. Om drakar nu drömde när de sov. Jag var mer nyfiken än någonsin. Aquel var den finaste varelse jag någonsin sett, och ändå den jag visste absolut minst om.
 Det enda jag såg var vita och blå fläckar som rörde sig i mönster. Aquels tankar var alltid mycket färgglada och detaljerade. De hade också väldigt bra hörsel och luktsinne.
Försiktigt tog jag tag i en av taggarna på svansen och kände på den. Den var hård men len som silk, som en blå vass nyslipad diamant. Fjället glittrade när de sista solstålarna sken över hennes hud. Klorna på hennes bakben darrade och kittlade mig. Jag försökte nå hennes tankar igen men de var likadana igen, inget hände. Kanske drakar inte drömde som människor ändå. Jag lutade mig bakåt och klappade henne över nacken och blundade. Det var nästan för tidigt att försöka sova nu redan, men jag hittade inte på något annat att göra nu när Aquel sov. Jag fick inte sömn och började fundera över om hur stor den lilla drakungen kunde vara om ett par dagar. I den takt hon växte nu skulle hon nog hinna bli hela två meter lång, och då skulle hon inte få plats bakom tunnorna i skeppets källare. Och jag borde nog börja lära henne att flyga också, för annars kanske hon inte skulle kunna det när hon blev äldre. Jag hade tagit på mig ett stort ansvar när jag bestämde mig för att behålla drakungen. Men jag hade inte haft hjärta för att bara lämna den ensam, utan någon som skulle ha tagit hand om den. Och dessutom skulle den inte ens kunna växa om inte jag höll mig i hennes närhet. Hon skulle ha dött. Jag slöt ögonen igen och somnade.

Tidigt på morgonen vaknade jag igen. Skeppet gungade och Aquel hade försvunnit.
-Aquel? viskade jag och kröp längs träväggen för att hitta henne. Var kunde hon ha tagit vägen? Jag skulle bli tvungen att hitta henne så snabbt som möjligt, innan någon annan gjorde det före mig.
jag är här, sa hon med sin klara mysiga röst.
Var? tänkte jag. Jag svängde in mellan två trälådor som låg nära väggen. Här fanns massor av damm och annat skräp liggande på golvet. Men jag kunde inte se Aquel någonstans. Jag hade lust att börja ropa på henne men sedan såg jag en liten svans sticka upp mellan allt skräp framför näsan på mig. Fjällen var större, kändes det som. Hade hon vuxit mer igen? Jag följde svansen och kom fram till en ihopkurad drake som slickade i sig resterna av en liten fågel. En kråka kanske. Endast skellet fanns kvar och ett par fjädrar låg bredvid. Om Aquel hade varit lite mer blodig runt de starka käkarna kunde jag nog ha spytt.
Jag var hungrig.
Jag lutade mig framåt och klappade henne i pannan. Såklart hade hon varit hungrig, jag hade inte gett henne mat alls.
- Förlåt, sa jag ursäktande, det var inte meningen att låta dig gå hungrig.
Det gör inte så mycket, men jag föredrar skogsharar och ekorrar. De är inte lika fjädriga.
 Nu började hon skämta också. Jag skrattade och satte mig på knä bredvid den nu meterlånga draken, om man inte räknade med svansen förstås. Aquel log tillbaka. Inte med hela ansiktet, som vi människor, men hon log med ögonen. Eftersom jag lärt henne att drakar faktiskt inte skrattar och ler med tänder som vi. Vi satt tysta en stund och funderande. Aquel tänkte på skillnaderna mellan människor och ekorrar, medan jag ägnade mig åt att oroa mig för om far skulle hitta oss. Snart skulle Aquel inte få plats i min famn, och sen skulle jag säkert bli tvungen att flytta på tunnor och lådor för att hon skulle få plats.... Men nu fick jag plötsligt ett större bekymmer, Aquel skulle inte få plats att komma ut härifrån. Det fanns förstås en annan väg, med större dörr. Men luckan i golvet som var tak för källaren var så liten att jag själv inte skulle få plats genom den om jag var mer muskulös. Men jag var bara smal, lång och klumpig.... Inne i mitt huvud hörde jag Aquel fnittra förfullt. När jag tittade på henne började hon plötsligt rulla runt på golvet.
Så du gillar Emma? Mer fnitter.
Va? Vem var det? Eller vad?
Minns du ingenting?
Av vadå?
Ditt förra liv.
Aquel, lägg av. Jag vet att den där humorgrejen är ny för dig, men det här fattar jag faktiskt inte.
Aquel blev allvarlig. Ingenting? Minns du verkligen inte? Allvarligt? Jag skakade på huvudet. Hon suckade högljutt och satte sig upp bredvid mig, nästan som en hund.
Milvum, Emma var en flicka som du älskade. Konstigt att du inte ens minns henne. Man borde iallafall minnas enstaka viktiga personer.
Hur kan du veta något om mitt förflutna?
 Aquel visade till min stora förvåning bilden av den bleka blonda flickan. Den här gången var hennes ögon öppna och stirrade tomt upp mot himlen. Var hon död? Hennes blåa ögon tindrade i morgonsolen. Jag minns att jag hade känt om hjärtat fortfarande fungerade, men den hade stannat. Jag hade stängt hennes ögon försiktigt med handflatan och ringt polisen.... Ringt polisen?
Aquel, vad är det där... ringa, menar du ringa i en klocka eller....
Du förstår inte Milvum. Låt det flöda, jag hjälper dig bara att minnas.
Jag vill inte minnas! Hon är död.... Jag vill inte minnas att någon jag älskat så mycket har dött.
Vill du veta varför hon dog?
Nej. Ett enkelt kort ord var mitt svar. Men på sätt och vis ville jag veta. Jag var nyfiken, men ändå ville jag bara leva i nuet och glömma henne. Emma.
Jag såg hennes ögon inom mig igen. Jag kom ihåg en liten detalj... Innan jag hade ringt polisen hade jag.... Hade jag kysst henne?
Hade jag någonsin kysst en flicka?
Emma. Det var ett fint namn, men jag kunde väl inte ha blivit förälskad igen?
Emma som jag inte ens kände längre, Emma som var död.


Raiva


Allt gick väldigt fort. Den ena stunden stod jag helt i trans i mitt hus, och den andra satt jag på en sten omringad av människor som såg på mig lite då och då. Jag satt bara där och tackade nej om någon kom fram och frågade om jag ville ha en bägare mjöd eller något annat. Ju senare det blev och ju mer alla män drack blev frågorna mer och mer motbjudande och äckliga. Vissa frågade inte något över huvudtaget, de stod bara och skröt om hur rika och starka de var. Egentligen brukade alla män skryta för en kvinnas far, eftersom det var fadern som valde man åt sin dotter, men nu var ju far på plundringståg så då fick de väl skryta för mig då. Egentligen var plundringstågen till för att få tag på rikedomar så att de sedan kunde få en kvinna. Ingen man gav bort sin dotter åt en fattig, liten och svag man, de gav bara bort dem till de allra starkaste och rikaste som var intresserade av deras dotter. Det fanns inte tillräckligt med kvinnor i byn så att alla män kunde få en, därför var det väldigt viktigt att lyckas på sina plundringståg. Gendal hade ju redan en fru, men han följde med på plundringstågen för att skaffa fler saker som han kunde byta till annat i Ryssland. Vikingar var i stort sett bara handlingsmän och bönder...de plundrade bara om de stötte på någon bra by längst floden som gick genom Ryssalnd. Det fanns ett väldigt bra handelsställe i Ryssland dit många vikingar åkte för att byta till sig saker.
Mor stod en bit bort och pratade glatt med några kvinnor om antagligen mig och hur stolt och glad hon var över att jag äntligen hade blivit myndig. Jag struntade fullkomligt i att det var min fest, det enda jag kunde tänka på var Caloria och att jag måste ta mig till skogen på något vis. Jag såg mig omkring sökande efter en flyktväg eller något liknande. Alla verkade upptagna med att slåss eller att prata med andra så jag kunde säkert ta mig till skogen utan att någon såg mig. Försiktigt tog jag mig ner från stenen och började gå mot hagen där Cheveck stod. Alla jag passerade luktade alkohol och smuts. Några slogs lite här och var för att bevisa vem som var starkast. Jag suckade när jag såg dem. Jag förstod att de slogs om mig...jag ville inte ens ha någon av dem...jag visste inte ens om jag ville ha en man för huvudtaget! Jag kunde klara mig själv...jag kunde nästan allt som en man kunde, och att skaffa barn hade aldrig varit särskilt lockande för mig!
Till min lättnad lyckades jag komma fram till hagen utan att någon såg eller märkte att jag försvann. Jag klättrade över staketet och gick fram till Cheveck som stod mitt i hagen och såg undrande på mig. Jag log och gick fram till honom.
- Vill du ta en sen ridtur? frågade jag och han frustade glatt. Jag log och tog mig upp på hans rygg. Genast började han galoppera mot staketet för att sedan hoppa över det. Han galopperade mot skogen där Caloria antagligen stod och väntade. Som väntat tvärstannade Cheveck när vi kom i närheten av bäcken där jag först hade mött Caloria. Jag mindes hur rädd jag hade varit då...nu var jag mest nyfiken. Jag hoppade ner på marken och såg lugnande på den oroliga hästen
- Ingen fara, jag kommer snart tillbaka, sa jag och log. Han frustade men han verkade inte särskilt lugnad. Jag vände ryggen åt honom och började gå mot bäcken.
 När jag kom fram såg jag mig omkring, men Caloria syntes inte till.
- Caloria? sa jag frågande och plötsligt stod hon framför mig på andra sidan av bäcken. Precis som förra gången ryckte jag förskräckt till och såg skärrat på henne.
- Hur...hur gör du det där? frågade jag med darrande röst. "Jag är en Ignis-Hydrus...en elddrake. Vår speciella förmåga är att vi kan göra oss osynliga". Jag såg på henne med stora ögon.
- Jag önskar att jag också kunde det...speciellt nu, suckade jag och tänkte på upmärksamheten som jag säkert skulle få nu...den uppmärksamheten som jag verkligen inte ville ha!
- Vad var det du ville berätta? frågade jag och slutade tänka på festen...för stunden. "Det här kan vara svårt att tro...men kan du lova att du kommer låta mig tala till punkt?". Jag nickade nyfiket och hon fortsatte. "Den värld ni lever i är inte den ni borde leva i! Ni har gått tillbaka flera tusen år i tiden...det är inte så här ni borde leva. Jag borde inte heller vara här, ingen annan heller. Jag kommer egentligen från en annan dimension tillsammans med alla andra drakar. En dag öppnade sig ett stort hål framför oss. I hålet kunde vi se en helt annan värld. Ett tag var vi väldigt rädda och undvek noga det främmande hålet, men efter ett tag blev vi så nyfikna så att vi gick in genom hålet och in i den främmande världen. Vi trädde in i en helt ny värld med nya arter som vi aldrig hade sett och vi bestämde oss för att undersöka den nya världen lite mer ingående. Vi spred ut oss i den nya världen, men när vi sedan skulle återvända hem var hålet borta. Vi var fast! Vi såg flera andra hål som ledde till andra dimensioner och vi såg även dem slutas och då stängdes flera arter ute i den nya världen. Vi försökte komma tillbaka, men vi insåg att vi aldrig skulle klara det själva. Vi förstod att något konstigt hade hänt...och tillslut kom vi på det. En av oss hade sett en stor lysande sten mitt i ett stort hål i marken. Genast gav vi oss av för att undersöka stenen lite närmare. När vi kom fram bländades vi nästan av det starka blåa ljuset från stenen, men vi kunde ändå se att den här stenen inte kom från dn här världen. Det var en meteorit! Vi förstod att meteoriten hade kastat om tid och rum när den slog ner och att det var den som hade öppnat portalen från vår dimension till er. Vi hittade ännu en intressant sak vid stenen...det var en konstig uppfinning som inte verkade finnas någon annanstans. Då förstod vi att tiden vi hade börjat leva i inte var den tid som ni egentligen skulle leva i. Meteoriten hade fått tiden att gå baklänges och stanna vid den här tiden".
- Men hur kom ni på allt det där bara av att se en stor sten och en konstig sak? frågade jag förvirrat. "Med hjälp av en Terra-Hydrus...Jorddrake. En drake från klanen Terra kan se syner bara av att se saker eller höra någon säga något. En Terra-Hydrus vid namn Terrena fick en syn när hon fick se setenen och saken. Hon såg meteoriten slå ner och hur er sort hamnade i en slags glömska när tiden kastades tillbaka och hur portalerna öppnades. Hon fick även en till syn. En dag skulle två människor dyka upp som kunde höra oss. De skulle sedan mötas och tillsammans söka efter den stora stenen för att försöka få tillbaka tiden som de hade levt i. En av dem är du Raiva. Ditt öde är att återställa tiden och hjälpa oss att komma hem igen". Jag stirrade förvirrat på henne. Vadå mitt öde? Vem var den andra? När skulle jag träffa honom eller henne? Levde vi i fel tidsålder? Caloria verkade vänta på att jag skulle säga något som i stil med "självklart kommer jag hjälpa er", men istället för att säga det vände jag mig om och började springa så snabbt jag kunde mot Cheveck. Det måste ha varit ett skämt...det bara måste det. Jag slängde mig upp på den förvirrade Chevecks rygg och började galoppera i hög fart mot byn...bort från Caloria...bort från mitt så kallade öde!

__________________________________________________________________________________

Yey!! Den här gången gick det mycket snabbare att skriva :D
Jag saknar fortfarande kommentarer.... Hallåå? Var är ni?
Nöffis Nöffis <3
//Lillfjantgrisen

What do you think about the novel??? Give us a answer...PLEASE!!! :P
Okej min engelska är inte så bra dock...men snälla kommentera!!! Det skulle göra oss så glada!!! :P
Jag hoppas att ni inte tycker att Raiva är tråkig att läsa om...jag försöker faktiskt att göra hennes liv lite mer intressant...vet ej om jag lyckas särskilt bra!!! -.-' Milvum och Raiva kommer mötas tillslut så att det blir mer en samansatt novell...jag lovar!!! :P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^