Obalans -kapitel 4

Milvum
Jag tittade tillbaka en sista gång innan jag klev steg ner i skeppets ölkällare igen. Inte det bästa stället att gömma sig på precis. Men här fick jag vara ensam och gömma mig tills vi kom fram. Jag vågade inte berätta något om min lilla rymning för far innan vi gått på land. Jag vet inte varför, men jag är nog rädd för att han ska slänga ner mig i havet om han skulle få reda på det för tidigt.
 Far stampade i golvet och jublade högt. De andra vikingarna sjöng med i en melodi som jag inte kände till. Jag höll för öronen hela natten medan de festade för att kunna sova. Kanske borde jag ha stannat hemma ändå? Vad skulle mor göra när hon upptäckte att jag försvunnit? Det här var nog en dålig idé ändå.

Måsarna skrek högljutt utanför källaren. Vi måste ha kommit i land? Men hur kunde det ha gått så snabbt? En resa till Sverige skulle ju ha tagit mer än sju dagar iallafall.
- Välkomna mina vänner!
- God dag Bjarne!
Vem var Bjarne? Någon som far kände? Jag satte mig upp och öppnade ryggsäcken. Den kändes tyngre än igår. Jag hade ju inte lagt något mer i den än en liten bit bröd och torkad sill igår kväll när de andra hade somnat. Jag hände den över axeln och ställde mig på tå för att se över de stora tunnorna som var ställda ovanpå varandra i det lilla källarutrymmet. Vikingarna steg en för en ut ur skeppet och hälsade på byborna. Vart hade vi kommit egentligen? Det kunde vara den andra halvan av Island, för många pratade vårt språk. Men jag kunde också höra andra språk som jag inte hört förr. Det kändes främmande och lite konstigt. Jag borde nog ha stannat hemma.
Jag gick runt i byn och åt hemma hos en flicka som var yngre än jag. Hon hette Ulla och hade långt blondt hår. Jag träffade henne när jag var på en promenad på stranden. Hon var träl från finland. Jag förstod egentligen ingenting vad hon sa, men hon tog med mig hem till sig där husbonden gav mig en skål mild potatissoppa. Jag hade blivit lite förvånad av att de var så gästvänliga och försvann därifrån så snabbt som möjligt och nu hade det redan börjat skymma. Himlen var grå men hade inga spår av åskväder, det skulle nog bli en rätt så lugn kväll. Dagen hade gått snabbt och jag hade nästan börjat förstå vart jag var. Det var en isländsk ö ute på havet, som inte brukade få gäster alls, och därför var de så glada över att vi hade kommit. Jag hade tjuvlyssnat lite på fars samtal med mannen som hette Bjarne. De var barndomsvänner men Bjarne hade följt med sin mor till ön när hans föräldrar skildes för länge sedan och de hade träffats varje år efter det när far färdades för att plundra.
 Vikingar hade börjat lasta lådor på skeppet. De var antagligen fyllda med mat för oss, för vår långa färd till Sverige. Jag gick förbi några högt skrattande män som stod framför plankan som lutade mot skeppet som bro över vattnet.
 Hamnen var full av kvinnor och barn som tog farväl av sina män. Vi skulle visst få besök på skeppet, det var fler som ville följa med oss.
 Jag klättrade över rep som hade fästs vid stolpar på bryggan för att inte skeppet skulle flyta iväg och använde sedan dem att hänga ovanför vattnet och in i skeppet. Jag smög till källarutrymmet och lade mig i hörnet där jag sovit hela natten, där jag skulle sova den kommande veckan.
 Ryggsäcken slängde jag på trägolvet. Den studsade till och gav ifrån sig ett litet morrande ljud. Jag hajade till och satt helt stilla på fårskinnet för att höra ljudet igen. Ur ryggsäcken kröp istället en liten drake fram och lade sitt huvud mot mitt knä. "Varför smög du med mig lilla.... drake?" väste jag i tankarna. Jag ville vara så tyst som möjligt och använde tankarna att kommunicera med draken med trots att det gjorde mig utmattad. Det var inte fysisk utmattning, trots att det kändes som det. Det var mer så att jag inte kunde tänka och somnade. Biverkningarna var inte så illa, men det var inte heller trevligt att bara svimma plötsligt när vem som helst kunde få tag i mig och visa mig för far.
Jag kände mig så ensam, mamma flög iväg. Hon lämnade mig.
Varför var det så svårt för draken att vara tyst. Den kunde nog höra mina tankar och körde in sitt taggiga lilla huvud i min mage. Som tur var hade inte de blivit så vassa än. Draken hade blivit betydligt mycket större sedan jag såg den senast, och det förklarade varför min ryggsäck varit så tung. När jag tittade närmare på den såg jag att kroppen blivit dubbelt så stor. Hur kunde den växa så snabbt. Draken besvarade min fråga, även om jag först inte förstod.
Din närhet, Milvum.
Min närhet? Var vi menade för varandra, precis som i någon berättelse jag kunde minnas. Nej, det var ingen berättelse. Det var scener ur drakens liv. Små och stora skuggor rörde sig i ägget. Jag var alldeles avslappnad när den berättade hela sin historia för mig. Jag förstod hur det var att vara instängd, höra moderns röst och när drakens mor lämnade henne när jag närmade mig i skogen och kontakten med den lilla drakens mor bröts. Hela tiden hörde jag mina egna tankar. Vi hörde ihop nu, jag skulle stanna med draken för alltid. Vi hade en speciell uppgift, det hörde jag drakens mor berätta. Men det skulle drakungen berätta om lite senare.
Alltid?
Jag nickade som svar. För alltid. Jag lyfte upp den i min famn och lutade mig mot skeppets våta vägg.
 Lät mina fingrar snudda vid den mjuka fjällen nära djurets ryggrad som var täckt av taggar vassare än de på huvudet. Draken blottade nöjt sina små vassa tänder. Man skulle kunna tro att den log.... Men drakar log inte. Hur skulle jag lära den att inte härma mig hela tiden? Vi hade långa jobbiga år framför oss. Långa underbara år. Plötsligt kom jag på mig själv med att älska draken. Som en syster. Jag hade ingen syster, men jag kände på sätt och vis igen känslan. Att vara storebor....
För alltid Milvum.
För alltid, Aquel.


Raiva


Jag stod som förstelnad och stirrade på den stora draken framför mig. Den hade bara poffat fram ur tomma intet... hur hade den gjort det? Hade jag missat den? Nej jag kunde omöjligt ha missat den, den var ju enorm och röd, man kan helt enkelt inte missa den. "Jag kommer inte skada dig". Rösten var lugnande och draken såg allvarligt på mig. "Lugna ner dig, jag vill bara berätta en viktig sak för dig". Jag kunde inte lugna ner mig. Draken pratade med mig...i mitt huvud. Det var inte normalt! Jag visste att drakar kommunicerade med varandra via tankar...men de kunde inte kommunicera med andra varelser. Vi visste inte så mycket om dem...att de kommunicerade med sina tankar var det enda vi visste! "Jag heter Caloria och kommer från klanen Ignis, eller som ni säger, eld". 
- V...vad är det du vill? frågade jag med darrande röst. "Den värld ni lever i är inte..." Något avbröt henne och hon såg på något bakom mig. Jag vände mig om men det fanns inget där.
- Vad är det du..., började jag men avbröt mig själv när jag vände blicken mot Caloria igen, hon var borta! "Caloria?" tänkte jag oroligt, men hennes röst var borta.
- Raiva din mor letar efter dig, sa en ganska bekant röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Vindar stå mellan träden. Vindar var en man från byn som var två år äldre än mig. Han har redan gjort sitt prov så han blev kvar i byn den här gången. Han brukade följa med på Runes plundringståg och de skulle inte ge sig av förrän om en månad. Han hade ganska långt brunt hår och började just få skägg.
- Tror du jag bryr mig? snäste jag.
- Jag vet inte, men hon bad mig hämta dig, sa han irriterat.
- Säg att jag inte tänker komma, muttrade jag och vände honom ryggen.
- Jag kommer inte gå härifrån utan dig, sa han bakom mig och han lät väldigt irriterad.
- Och jag kommer inte gå härifrån, muttrade jag och sparkade till en sten så att den rullade ner i det klara vattnet. Plötsligt försvann marken under mig...eller mina fötter lämnade marken rättare sagt. Någon hade sina armar om min mage och slängde upp mig på min axel.
- Släpp ner mig! Skrek jag och slog honom på ryggen.
- Nej, du ska med hem, sa Vindar strängt och började bära mig mot Cheveck. På vägen sparkade jag och bankade honom på ryggen medan jag skrek åt honom att släppa ner mig.
- Som du vill, sa han irriterat och satte ner mig på Chevecks rygg...eller upp på Chevecks rygg rättare sagt.
- Jag tänker inte rida hem, snäste jag men Vindar flinade bara och slog till Cheveck på baken. Cheveck ryckte förskräckt till och började galoppera mot byn. Jag hörde att någon red efter mig och antog att det var Vindar. Vindar var den bäste ryttaren i hela byn...och han visste precis allt om hästar. Han visste visst hur man skulle skrämma dem också. Jag klamrade mig fast på Chevecks rygg medan jag försökte lugna ner honom. Han hoppade över staketet till hagen och väl innanför staketet stannade han och jag hoppade av på darrande ben. Vindars stora bruna häst hoppade över staketet strax efter mig och stannade bredvid mig. Han klev av och flinade åt min ilskna blick. Han klappade sin häst lite snabbt och den lunkade iväg tillsammans med Cheveck.
- Varför gjorde du sådär för? röt jag ilsket, men han flinade bara och sa:
- Du vägrade ju följa med hem. Jag blängde på honom och vände honom sedan ryggen och började gå ut från hagen. Till min lättnad så stannade Vindar kvar i hagen, så jag gick ostörd ut ur hagen och började gå ner mot hamnen. Jag brydde mig inte om att mor ville ha hem mig...jag tänkte sätta mig vid hamnen och bara stirra ut på horisonten...och Hälmar hade säkert någon historia att berätta, det hade han alltid. Precis när jag nådde hamnen stelnade jag till och stirrade tomt framför mig. "Kom tillbaka till skogen ikväll! Se till så att ingen märker att du går. Jag måste berätta det jag vet för dig, men jag kan inte göra det på så långt avstånd. Det är en för lång historia för att kunna skickas till dig när du är så långt borta". Jag förstod genast att det var Calorias röst. Vad var det hon ville berätta? Jag väcktes ur mina tankar av min mor som ilsket ropade på mig från byn där uppe.
- Riva kom genast hit, ropade hon och jag suckade. Hon skulle inte ge sig förrän jag kom tillbaka hem. Jag vände mig om och började sakta gå upp för stigen mot byn igen. När jag kom upp stannade jag framför mor, redo för en utskällning....men den kom aldrig. Hon drog mig intill sig och började styra mig mot huset, som om hon försökte skymma mig.
- Mor, vad håller du på med? frågade jag förvirrat, men hon svarade inte. Hon öppnade dörren och puttade löst in mig innan hon själv gick in och stängde dörren bakom sig.
- Mor vad är det? frågade jag lika förvirrat som innan. Hon svarade inte, hon pekade bara på min midja...trodde jag. Jag såg ner och upptäckte en liten röd fläck under min midja på min klänningskjol. Jag vände upp blicken och mötte tomt min mors stolta blick. Hon log stort och drog in mig i en kram.
- Du är myndig, viskade hon glatt och släppte mig.
- Vänta här så ska jag hämta en ny klänning och något som skyddar den från blodet, sa hon med ett brett leende och försvann in i sovrummet. Jag stod som förstelnad kvar. Jag kunde inte vara myndig! Jag ville inte vara myndig. För en månad sedan blev Dalia myndig, innan hon blev det ignorerade alla män henne, men efter hennes myndighets-fest fick hon aldrig vara ifred. Jag ville inte att det skulle hända mig...jag gillade att vara ignorerad. En till sak oroade mig...jag skulle firas ikväll...och Caloria ville att jag skulle komma till skogen då, jag kunde omöjligt lämna min egna fest utan att någon såg mig. De skulle märka om jag försvann. Jag fick helt enkelt lov att försöka tänka ut något. Mor verkade väldigt stolt för jag kunde höra henne nynna på någon melodi från sovrummet. Vad skulle jag göra nu?
    

_________________________________________________________________________________

Förlåt för en kort del...men jag ville att den skulle ta slut efter det där!!! -.-' Det måste ju finnas något att skriva i nästa del!!! :P Jag hoppas att ni gillade det!!! ^-^ Nästa del kommer så snabbt som möjligt...men jag har lite mer tid att skriva än vad Lillgrizen har!!! -.-'
Snälla kommentera!!! Det skulle göra oss väldigt glada!!! :P Kom igen...en kommentar är väl inte så svår att ge oss??? det tar bara några sekunder!!! Okej jag ska inte tjata på er allt för mycket!!! Men vi skulle bli ENORMT glada om ni KOMMENTERADE!!! ^-^
Hare brae nue dåre!!! :P
//Bokberoende  ^-^

Syskonkärlek är på nåt sätt min grej <3 jag beskriver känslor ganska mycket va?
 Kommentera gärna, mina små nöffiga vänner!!
Ja... Jag har inte så mkt mer att säga om det här kapitlet, mer än att jag är överlycklig över att äntligen fått kapitlet klart och att vi verkligen skulle uppskatta kommentarer :D
Keep reading!!!
// Lillsegagrisen