Milvum
Jag stängde dörren och klev in i hallen. Mitt blöta mörka hår hängde över ansiktet och jag rös till i kylan från mina genomvåta kläder. Jag hängde jackan över en stol som stod utanför glasdörren till vardagsrummet. Lägenheten var tom. Jag trippade på tårna för att blöta ner så lite som möjligt när jag tog mig till mitt rum. Alla dörrar var öppna och jag passade på att titta in i Lianas rum. Hennes svarta gardiner var dragna över fönstret och hon låg själv i sin vitklädda säng och sov. Hennes mobil låg på skrivbordet bredvid sängen och blinkade till. Det var säkert pojkvännen som sms:ade godnatt. Jag orkade inte bry mig i Lianas dumma privatliv, och jag önskar att hon någon gång skulle lämna mig ifred också. Inne i mitt sovrum klädde jag av mig och satte på mig ett par nya blå mjukisbyxor och en ren vit t-shirt. När jag drog av mig de våta strumporna slog klockan halv elva. Jag smög mig in i köket, noggrann med att absolut inte väcka Liana, för annars skulle hon gissa vart jag hade varit och skvallra för pappa.
Hela kvällen hade varit okej, innan Zac kom med sina kompisar och förstörde allt. Laura hade precis bjudit mig att dansa men alla tjejer försvann när han kom. Zac hade varit helt full och slängt glas och tallrikar i golvet. Han var den som alltid gick runt full i stan.
Jag kände mina kinder bli röda och pulsen bli snabbare när jag tänkte på den där kvällen. Jag hade blåmärken över hela överkroppen. Jag småsprang till badrummet och tvättade såren i mitt ansikte. Sedan satte jag på ett par Hello Kitty-plåster som jag hittad i mammas sminkpåse.
Jag var alldeles utmattad och somnade nästan direkt.
Zac kom in i Emmas föräldrars lägenhet och började dansa med. Emma skällde på honom för att ha kommit till festen utan att vara inbjuden. Han bara skrattade och fortsatte dansa. Han välte omkull ett bord med läskflaskor och en chokladpaj. Allt föll ner på golvet. Ett par tjejer hjälpte Emma att städa upp alla saker, men Zac blev bara fullare. Han hade tagit med sig öl som han bjöd till de andra killarna och andra tjejer som inte gick i vår klass. Jag hade lust att hjälpa tjejerna, men jag vågade inte. Jag var alldeles för blyg och alla skulle säkert tycka att jag var en fånig gullgris. Medan jag hade stått och tittat på flickorna som skurade golvet med gula servetter hade Zac fått för sig att ge sig på Tony. Tony var ingen att bråka med. Han var lättirriterad och mycket aggressiv. Zac hade antagligen börjat irritera honom med flit, och därför var det slagsmål. Golvet som Emma hade städat blev kladdigt igen. Zac blödde från näsan och slog Tony i ansiktet med nävarna.
- Lägg av nu! hörde jag mig själv skrika. Ett tag blev det alldeles tyst. Jag såg Emmas våta kinder i ljuset från köket där hennes kompisar hade gömt sig för att slippa trubbel. Emma snyftade ett par gånger och såg in i mina ögon. Hennes bruna ögon tindrade klart men tårarna fortsatte rinna. Det var som att tiden stannade. Men sedan fick jag Zac´s knytnäve i ansiktet och föll ner på golvet. Emma började dra i hans blodiga tröja, men han knuffade iväg henne och hon kröp in i köket, högt snyftande.
Jag satte mig hastigt upp i sängen och flämtade högt. Drömmen kändes så verklig, som att det precis hade hänt. Men det hade det ju. Nästan.
Jag tittade på den självlysande väckarklockan som låg under min säng. Den visade kvart över ett. Jag hade vaknat på grund av en mardröm mitt i natten. Imorgon var det skoldag igen, och hela natten låg jag i min säng och kände mig trött. Men det gick inte att somna om.
Hela dagen hade segat sig framåt. Inget blev bra. Alla hade en dålig dag idag. Det första Emma gjorde när hon såg mig komma in i klassrummet och be om förlåtelse för att ha kommit för sent var att krama mig. Hon bara ställde sig upp och kramade mig. Sedan satte jag mig bredvid henne. Hennes föräldrar hade blivit jättearga när de kom hem och såg att hela huset var förstört, men Emma bara log mot mig. Jag kände på mig att hon innerst inne ville gråta eller skrika, men hon bet ihop och försökte se glad ut. Det var det jag gillade med henne, att hon aldrig gav upp. Hon bara fortsatte kämpa.
Raiva
Dörren smällde igen på våningen under. Jag förstod genast att det var far som hade kommit hem för jag hörde hur mor frågade hur det hade varit på jobbet. Min far var Astronom...det hände inte så mycket på hans jobb. Ibland hittade de en ny stjärna, men aldrig mer än så. Far muttrade något...det hade visst inte hänt något idag heller. Vilken överraskning. Jag suckade och stängde av min medeltida dator. Mitt rum var väldigt litet, det enda jag hade i det var mitt skrivbord och min säng...datorn stod så klart på skrivbordet. Väggarna var rosa och golvet var vitt. Jag hatade rosa, men jag fick inte måla om för min mor. Hon sa att rosa var en fin färg och att mitt rum skulle vara som det var. Jag brukade ryta att det var mitt rum och inte hennes, men hon sa bara att det var hennes hus och inte mitt och att jag skulle vara glad att jag ens hade ett rum. Mor skulle alltid bestämma över allt och alla. Hon bestämde vart vi skulle åka på semestern, vart vi skulle bo, vilken skola jag skulle gå på och vad jag skulle heta. Jag fattade inte hur far egentligen stod ut med henne. Jag ställde mig upp och gick ut i hallen. Vårt hus hade bara en toalett...och den var på nedervåningen. "Bra husval mor" tänkte jag irriterat och gick ner för den knarrande trappan av mörkt trä. Huset var litet och bestod av ett litet kök, ett vardagsrum och två sovrum. Vi flyttade hit för några veckor sedan, innan hade vi bott på en bondgård nere i skåne. Jag föddes i skåne men jag fick aldrig deras dialekt, jag fick en egen dialekt som var en blandning mellan skånska och dalmål. Nu bodde vi i dalarna, mor hade sin släkt här uppe, så det var därför som jag pratade lite dalmål, mor hade samma dialekt som jag. Det gick inte en dag utan att jag saknade vår bondgård, men jag fick lov att vänja mig vid det här nya livet.
När jag hade borstat mina tänder gick jag mot mitt rum igen, men när jag hade kommit halvvägs upp i trappan stoppade mor mig.
- Ska du redan gå och lägga dig? frågade hon förvånat och jag vände mig om för att se på henne. Hon var ganska kort och hade kort rött hår. Jag hade lika rött hår som henne, men mitt var långt och lockigt. Hennes ögon var gröna men mina var blåa, som fars. Jag nickade och började gå upp för trappan igen.
- Är alla läxor klara? frågade hon och jag stannade igen.
- Ja mor, jag gjorde dem för en timme sedan, sa jag med en suck.
- Bra...godnatt då, sa hon och försvann in i köket igen. Jag gick upp till mitt rum och kröp ner i min säng. Skoldagen hade varit hemsk. Alla lärare hade tvingat oss att göra klart precis allt som vi höll på med. Varför gav lärare så lite tid till eleverna att göra saker för att sedan stressa ihjäl dem dagen de ska bli klara? Jag stängde trött ögonen och somnade snabbt, men jag fick inte sova särskilt länge.
- Raiva, Bell, kom fort, ropade far på nedervåningen och jag klev trött ur sängen. "Vad vill han nu då? Har någon upptäckt en ny stjärna igen?" tänkte jag irriterat och gick ner till vardagsrummet där han och mor satt. Teven var på och far och mor satt som förstelnade och såg på nyhetsgubben som pratade stressat och skräckslaget. Jag satte mig ner i soffan bredvid mor och försökte uppfatta vad gubben sa.
- Vi kommer dö...alla kommer dö! En meteorit stor nog för att döda allt liv på jorden är på väg mot oss och kommer slå ner inatt. Jordens undergång är här, vi kommer dö! VI KOMMER DÖ!!!, skrek han och sprang skräckslaget ur bild. Teven blev svart och jag stirrade på rutan. Sakta sjönk gubbens ord in...jorden skulle utplånas...inatt. Mor tog tag i min hand och kramade den hårt.
- Kommer vi verkligen dö? frågade jag och såg på far. Till min förskräckelse så nickade han sorgset. Meteoriten var verklig.
Jag vaknade kallsvettig i min säng. Ännu en gång hade min sömn inkräktats av skumma drömmar. Jag satte mig upp och såg på far och mor som låg i sin säng en bit bort från min. Solen kastade svaga strålar in genom det lilla fönstret. De där drömmarna skrämde mig verkligen...vad var en tv? Jag måste ha haft väldigt bra fantasi, man kunde inte se människor i en låda sådär...det var omöjligt. Jag tog mig ur sängen på darrande ben och satte på mig min slitna klänning innan jag gick ut ur det lilla trähuset. Solen höll precis på att gå upp, men ändå var nästan hela byn vaken. Jag gick mellan husen ner mot hamnen där Gundar brukade vänta på mig. Jag brukade hjälpa honom och hans far att lasta av fartygen som brukade komma tillbaka en gång i månaden. Idag skulle Gundars far komma tillbaka efter sin plundring, han hade varit borta i ett halvår nu. Jag följde en liten väg ner till hamnen, och som vanligt stod Gundar där och väntade. Han log åt mig när jag kom fram till honom. Han var bara lite längre än mig, men det var jag som var lång det var inte han som var kort. Han hade svart kort hår och bruna ögon, han var skrämmande lik sin far. Fast Gendal hade långt svart skägg och var mycket större än sin son.
- Har han kommit än? frågade jag och såg på skeppet som redan stod i hamnen. Gundar skakade på huvudet.
- Det där är Runes skepp, inte fars, sa han med en suck. Han längtade extra mycket efter sin far den här gången, för han skulle få följa med på nästa plundring för första gången. Jag skulle aldrig få följa med, kvinnorna stannade kvar i byn och tog hand om gårdarna medan männen var ute på plundringståg.
- Jag kommer sakna sig, sa jag och såg ut på havet framför mig. Gundar suckade.
- Jag kommer tillbaka, sa han och log.
- Och när du gör det så kommer jag stå här för att välkomna dig hem, sa jag och log tillbaka. Gundar hade varit min bästa vän sedan vi var små...det skulle bli tomt när han försvann.
- Jag hoppas det, sa han och såg ut på vattnet han med. Ett skepp dök upp vid horisonten och Gundar sken upp.
- Han kommer, sa han lyckligt och vi sprang ner lite närmare vattnet där Hälmar stod. Hälmar var en ganska gammal men stark man som tog emot skeppen som kom till hamnen. Han hade haft en son, men han kom aldrig tillbaka efter ett av hans plundringståg.
- Är det far? frågade Gundar och såg frågande på Hälmar. Hälmar kisade med sina gröna ögon och såg på skeppet som närmade sig sakta. Han hade långt rött skägg, men han var flintskallig på huvudet.
- Ja det är det, sa han och nickade. Efter flera år vid hamnen så kunde Hälmar känna igen alla byns skepp på flera kilometers håll. Han behövde bara se masten för att se vem det var som kom. Gundar väntade spänt på att skeppet skulle komma fram. Efter ett tag stod skeppet i hamnen och besättningen klev av.
- Far! ropade Gundar glatt och mötte sin far nedanför det stora skeppet.
- Min son, du har vuxit lite sen sist, sa Gendal och kramade sin son.
- Du med, sa Gundar och såg menande på sin fars runda mage. Gendal skrattade och fick sedan syn på mig.
- Raiva, du har blivit ännu vackrare än sist jag såg dig, sa han glatt och drog in mig i en hård kram.
- Trevligt att se dig med, sa jag med ett leende när han släppte mig.
- Tänker ni hjälpa till eller? ropade Heimdall som stod på plankan som man gick på för att komma på och av skeppet, han bar en stor tunna på axlarna, men han såg inte det minsta ansträngd ut. Jag sprang genast fram till plankan för att kliva ombord på skeppet så att jag kunde lasta av det med de andra.
- Raiva du vet att du inte behöver hjälpa till med det här, låt männen göra det, sa Heimdall med ett leende.
- Du vet att jag inte bryr mig om det, sa jag och log tillbaka.
- Ja det vet jag, men det är ganska tunga grejer som vi har med oss idag, sa han och gick av plankan.
- Jag klarar det nog, sa jag och sprang ombord på skeppet. Jag gick fram till dörren som ledde ner till lastutrymmet där Björn stod med en säck slängd över ryggen.
- Hej Björn, tror du att jag klarar av den där säcken? sa jag och pekade på säcken.
- Hej på dig Raiva, den här säcken är ganska tung..., sa han men jag avbröt honom i slutet av meningen.
- Ge mig den, sa jag och han räckte den till mig. Jag slängde den enkelt över axeln, den vägde en del för mig, men jag klarade av den.
- Du är visst starkare än vad alla tror, sa han och skrattade.
- Skenet kan bedra, sa jag med ett leende och gick av båten för att lämna säcken hos Gendal som vaktade sakerna. Gundar stod kvar och pratade om nästa plundringståg med honom. Jag släppte säcken och Gendal såg fascinerat på mig.
- Du är en stark flicka du, du verkar inte behöva någon man, sa han och såg sedan roat på Gundar. Gundar fick plötsligt väldigt bråttom att lasta av skeppet, han gick snabbt ombord och jag såg frågande på Gendal. Gendal skrattade bara och jag började gå mot skeppet igen.
När skeppet var avlastat var det dags att bära allt till allas hus. Jag hjälpte Gundar och Gendal att bära deras fynd till deras lilla hus som stod ganska långt bort från mitt. Jag bar två säckar på ryggen medan de andra bar på tunnor som antagligen innehöll alkohol eller nåt sånt. Viola blev överlycklig när hon fick syn på sin man.
- Gendal, utbrast hon och slog armarna om honom. Gendal hann precis ställa ner tunnan innan Viola hann fram till honom.
- Du kan lämna säckarna här, sa Gundar och jag ställde ner säckarna på marken.
- Ses ikväll, sa jag och han log. Jag började springa hem för att hjälpa mor och far med alla sysslor. Far skulle också ge sig iväg snart med Gendal. Han skulle med på Gendals nästa plundringståg, och de skulle ge sig iväg om tre dagar. Om tre dagar skulle både min far och bästa vän lämna mig här med alla tråkiga sysslor. Om tre dagar skulle jag bli ensammare än vad jag någonsin hade varit.
___________________________________________________________________________________
Sorry för att min del inte blev så jättebra och för att det typ inte hände nånting!! Men hoppas ni gillade det iallafall :D
/Lillgrizen <3
Ja, det hände inte så mycket i min del heller!!! :P Jag är ledsen om den blev lite förvirrande...men jag hoppas att den blev bra!!! :P Jag skriver om Raiva förresten...och Lillgrizen om Milvum. Om ni inte förstod det så lever de på medeltiden i en vikingaby. Jag blev överlycklig när Lillgrizen sa att det kunde vara vikingar med...jag älskar att läsa om dem!!! Jag kan det mesta om deras gudar och sånt, och tycker att det är jätte intressant!!! :P
Kommentera gärna och hare brae!!!
//Bokberoende ^-^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar