Raiva
När jag kom hem var mor och far redan i färd med att mata våra grisar och hästar. Hönsen hade ännu inte fått mat...det var visst min uppgift idag. Jag tog en hink med frön och gick bort till hönsgården bredvid huset. När de såg mig komma blev de överlyckliga.
- Är ni hungriga? frågade jag med ett leende och strödde ut en näve frön på marken. Genast attackerade de fröna och började äta. Jag skrattade och strödde ut lite mer frön innan jag gick tillbaka med hinken till huset där jag hade hittat den. Nu var alla djuren matade och det var dags för att gå till marknaden för att byta till sig användbara saker. Jag gick in i huset och tog korgen som mor hade fyllt med saker som jag kunde byta mot annat. Marknaden låg mitt i byn, ganska nära mitt hus. Marknaden bestod av olika bord fyllda med fynd och mat. När jag kom fram märkte jag att det var lite mer folk där än vanligt, det berodde på att ett skepp just hade kommit tillbaka efter en plundring, på grund av det så fanns det många nya fynd som man kunde byta till sig. Jag gick längst borden och slängde snabba blickar på alla föremål, men jag var inte ute efter saker, jag letade efter mjöl till min mor. Tillslut hittade jag det jag letade efter på Hannas bord. Hanna var en snäll ung kvinna som aldrig försökte lura någon. Hon hade långt gyllene brunt hår som hon alltid hade samlat i en lång fläta längst ryggen. Hon hade gröna ögon och var den vackraste kvinnan i byn. Hon var den kvinnan som många män ville ha, men hon ville inte ha någon av dem. Hon var fortfarande ensam, men det var för att hon ville vara ensam.
- Vad söker du? frågade hon med sin vänliga röst.
- Jag söker mjöl till min mor, svarade jag med ett leende.
- Hur mycket? frågade hon och tog en tom liten säck och en liten spade från marken.
- Fem skopor, svarade jag och hon började hälla i mjöl från en stor säck ner i den mindre säcken, med hjälp av spaden. När hon hade hällt i fem spadar mjöl i säcken knöt hon den och lade ner den på bordet. Jag tog upp en limpa ur korgen och gav den till henne som betalning. Hanna älskade nämligen mors bröd och jag betalade henne alltid med det. Hon tog emot det och log belåtet. Jag tog säcken från bordet och lämnade hennes bord. Nu skulle jag hem, vi behövde inget mer idag. Jag började gå mot vårt hus och fick lov att tränga mig förbi alla människor som hade kommit till marknaden. Jag såg på borden som jag passerade. De flesta borden var fulla med smycken och annat kravs. Jag såg något som blänkte till i ögonvrån och jag stannade vid ett bord med kravs. Bordet var överfullt med olika smycken av trä, skinn, och stål, men det var inte något smycke som hade fångat min uppmärksamhet. Mitt bland allt bråte låg en vacker kniv med ett blänkande brunt handtag och ett svart fodral med ett broderat mönster i. Broderiet var av brunt skinn och föreställde en gren med utslagna blommor och knoppar.
- Är du intresserad av något unga dam? frågade en mörk röst och jag slet blicken från kniven för att se på mannen som ägde bordet. Det var Heimdall, han hade varit med på Gendals plundringståg.
-Vad vill du ha för det där kniven? frågade jag och pekade på kniven bland alla smycken. Han tog upp den och såg på den ett tag.
- Vad har du för nåt? frågade han och såg på min korg. Jag ställde ner korgen på bordet och han började rota bland sakerna som låg i den. Han tog upp ett halsband som jag hade flätat för ett tag sedan.
- Vart har du fått det här ifrån? frågade han.
- Jag har flätat det själv, svarade jag och han tvekade lite.
- Jag skulle nog kunna få mycket mer för kniven än det här, men det duger, som tack för att du hjälpte till att lasta av skeppet idag, sa han och lade ner kniven i korgen och halsbandet på bordet.
- Tack, sa jag med ett stort leende och lämnade bordet.
- Det var så lite, men var försiktig med den där nu. Det är ingen leksak, ropade han efter mig. Jag tog kniven ur korgen och stannade för att gömma den i ett hemligt fack i min högra stövel. Stövlarna var ganska breda upptill så jag kände inte ens att jag hade kniven där, och min klänning skymde den övre delen av dem så kniven syntes inte.
När jag kom hem lämnade jag korgen på bordet och började baka nytt bröd till ikväll. Det skulle bli en fest ikväll på marknadsplatsen, som alltid när ett skepp återvände hem från en plundring eller ett krig. Ikväll skulle vi fira att Gendal hade kommit hem igen med sin besättning och att deras plundring hade varit lyckad. Ingen hade dött den här gången.
Dagen segade sig fram medan jag gjorde alla sysslor. Jag tog hand om hästarna, hjälpte far att laga ett staket till hästarnas hage och plockade ägg från hönsgården, men tillslut så blev det äntligen kväll och det var dags för att gå till marknadsplatsen. Jag gick lite före mor och far, de skulle bara kolla till alla djuren en sista gång innan de också skulle gå till festen. Det var mörkt och någon hade tänt facklor som stod i behållare längst alla vägar. Mitt på marknadsplatsen brann en stor eld och sång, prat och skratt hördes redan. Medan jag närmade mig elden blev alla ljud också högre. Det stod och satt människor lite här och var, och nästan alla hade en bägare i händerna som säkert innehöll mjöd. Jag stannade och sökte med blicken efter Gundar. Jag såg honom inte nånstans. "Vart kan han vara?" tänkte jag fundersamt och såg mig omkring efter honom.
- Letar du efter mig? sa en röst bakom mig och jag ryckte förskräckt till. Jag vände mig om och såg irriterat på den skrattande Gundar.
- Varför gjorde du sådär för? frågade jag irriterat.
- Det var inte meningen att du skulle bli rädd, skrattade han men tystnade tillslut. Jag suckade och drog med honom närmare elden.
- Raiva, det är en sak som jag måste berätta för dig, sa han plötsligt besvärat. Jag såg oroligt på honom. Elden lös upp hela marknadsplatsen och det var inte alls svårt att se någon inom de närmaste metrarna.
- Jo det är så att..., började han men en annan röst avbröt honom. Gendal stod framför elden på en tunna och alla tystnade runt omkring honom.
- Det har blivit lite ändrade planer, sa han högt så att alla kunde höra. Gundar såg ner i marken och vägrade möta min blick. Tillslut så gav jag upp och såg på Gendal istället.
- Mitt skepp kommer avgå i morgon bitti, fortsatte han och en tung tystnad lade sig över marknadsplatsen. Viola stod en bit från sin man och såg sorgset ner i marken. Jag stod som förstelnad...skulle de ge sig av i morgon? Varför? Som om han hade läst mina tankar sa Gendal:
- En storm är på väg och vi måste komma så långt bort från den som möjligt...annars kan vi inte ge oss av förrän om en vecka. Jag kände en hand på min axel och jag mötte Gundars sorgsna blick.
- Nu när ni vet det så kan vi fortsätta fira den lyckade plundringen och be om att nästa kommer bli minst lika bra, sa Gendal och höjde sin bägare med mjöd.
- Må Tor hjälpa oss på färden över havet, avslutade han och alla höjde sina bägare.
- Kom, viskade Gundar och drog med mig bort från festen. Jag lät honom dra med mig mot hamnen. Hamnen var tom, alla var ju på festen...inte ens Hälmar var här. Det var antagligen därför som Gundar hade fört mig hit. Vi stannade och han mötte min tomma blick.
- Varför har du inte sagt något? frågade jag tyst.
- Jag fick veta det efter att du hade gått i morse, jag fick aldrig något tillfälle att berätta det för dig, sa han ursäktande.
- Jaha, sa jag bara och en tystnad sänkte sig över oss.
- Kommer du och säger adjö i morgon? frågade han och log när jag nickade.
- Självklart, sa jag och kände hur en tår rann ner för min kind. Tur nog så var inte hamnen upplyst med facklor, så Gundar kunde omöjligt se tårarna som tyst rann ner för mina kinder.
- Följer du med tillbaka till festen? frågade han och jag nickade. Jag torkade snabbt bort tårarna och följde med honom tillbaka till festen. Om han skulle ge sig av i morgon så ville jag spendera hans sista kväll med honom.
Milvum
För att försöka glömma satte jag mig framför datorn. Hela skärmen blinkade i svart, blått och gult.
- skit! muttrade jag och försökte på datan att fungera igen. Men istället blev mitt rum alldeles mörkt. Säkert något slags strömavbrott. Jag gick till hallen för att kola till propparna. Men ingen hade lossnat eller spruckit. Det var väl något med strömmen i hela stan då, för det skulle ju inte bara kunna vara vår lägenhet som inte hade någon el.
Resten av höghuset låg också i mörker. Jag gick ut på gatan och såg gatulamporna slockna en för en.
- Entra ahí muchachos! Permanezca en el interior, siempre y cuando puedas! ropade en turist bakom mig. Det var en kvinna med svart hår uppsatt i en liten bulle högt uppe på huvudet. Det enda jag kunde förstå av vad hon sa var att det var spanska hon talade. Det listade jag såklart ut eftersom jag har sett många filmer och kunde slå vad om att det var spanska hon talade genom sättet hon pratade på. Jag försökte prata engelska till henne istället, eftersom jag bara kunde orden "amigo" och "hola" på spanska. Hon förklarade att jag borde stanna inomhus och att något hemskt höll på att hända. Innan jag stängde glasdörren bakom mig såg jag att hon föll ner på marken och bibeln hon hade haft i famnen låg på asfalten bredvid henne. Turisten knäppte sina händer och bugade sig mot ingenting, bara den tomma himlen som fylldes av rött eldigt ljus. Jag bländades av eldflammorna som lekte på den gråa himlen.
- Milvum!
- Milvum vakna!
Jag blinkade med ögonen och såg mig omkring.
- Lilla Milvum, du hann skrämma mig riktigt ordentligt! Mor kramade om mitt huvud och kysste mig i pannan. När jag satt mig upp torkade jag bort den blöta fläcken som kyssen lämnat kvar.
- Vad hände? frågade jag och stirrade på henne. Mor såg annorlunda ut. Hon hade runda kinder och håret hade börjat få gråa hårstrån. Hon såg så gammal ut.
- Åh, min lilla pojke! Du minns ju inte, sa hon förskräckt och började pyssla om mig. Hon drog med handen genom mitt kopparbruna hår och log. Jag var så förvirrad att jag omöjligt kunde le tillbaka. Mor lämnade mig ensam lade jag mig ner på det mjuka fårskinnet och blundade. Jag såg bilder på ett blekt vackert kvinnoansikte. Hennes hår låg i lockar runt huvudet och ögonen var vidöppna. Plötsligt blev hennes läppar rosenröda igen. Samma färg som rosorna i hennes famn. Flickan var i min ålder, gissade jag. Hon hade underbara gråa ögon som glittrade i solskenet...
Mina tankar bröts när mor kom in i stugan igen med en stor balja. Hon ropade till när ett par droppar vatten rann ut ur den och träffade hennes arm. Mor tog en duk ur sin kjol och doppade den i vattnet i baljan. Hon la duken över min panna, den var het.
- Snälla ligg stilla och slappna av, sa en mild röst. Vi var inte ensamma.
Jag öppnade ögonen igen, trots att jag precis hunnit blunda. Bredvid mor stod en kvinna med långt blondt hår. Hon sträckte vänligt ut sin arm.
- Goddag, sa hon och bugade blygt, jag heter Iris.
- Goddag... Iris svarade jag, jag är...
- Milvum, hon hade ett brett leende på läpparna. Jag nickade. Mor tog upp en till duk och doppade den i baljan. Ännu en kvinna steg in i stugan. Först nickade hon till mor som log till svar, men hon undvek ögonkontakt med mig. När hon tog duken från mors hand och började tvätta av mina fötter såg jag att det inte alls hade varit en vuxen kvinna, utan en liten smal svarthårig flicka. Hon var mörk. En slav, antagligen någon som vikingarna släpat med sig hit.
Iris böjde sig ner mot mitt ansikte och viskade försiktigt och väldigt tyst i mitt öra.
- Din mor har pratat mycket om dig, sa hon.
Iris började knäppa av mig min tröja och la den över en bänk där baljan låg. Hon tog den varma duken från den mörka flickan och började tvätta av min överkropp. Hur kunde jag vara full av ärr helt plötsligt? Jag kom inte ihåg någonting. Det kändes tomt. Jag visste att något hade hänt, det var något som hade gjort mig illa. Men jag visste inte vad. Och hur farligt kunde det vara att fråga?
- Mor, suckade jag, vad hände?
- Du ramlade, svarade Iris med sin mjuka röst och råkade pressa duken så hårt på ett av såren att det sved. Jag pressade ihop ögonen och grimaserade. Mor svarade inte, för hon hade redan börjat smörja in mitt ansikte med någon illaluktande kräm. Jag skulle fråga mor igen sedan när vi fick vara ifred.
- Vad är det där? frågade jag istället. Hon såg frågande på mig och jag såg upp mot min panna som var full av krämklumpar för att visa att det var det jag menade.
- åh... en slags dyr blandning av örter som din far tog med sig, hon såg inte alls mig i ögonen utan fortsatte besvärat smörja in mig. Iris hade tvättat såren och hjälpte henne. Lillflickan masserade mina fötter. Det kändes obehagligt att ha så många människor så nära mig. Jag hade upplevt det förut, men jag mindes inte när.
Det var något speciellt i hennes svar som gjorde mig intresserad. Far?
- Han har kommit hit, mor höll tillbaka tårar. Men varför höll hon på att gråta? Var det inte bra att far har kommit.
- Mor... Jag förstår inte.
Hon mumlade något och sprang snyftande iväg. Det var konstigt....
- Okej.... Låt mig förklara åt lilla Milvum, hon flinade och fortsatte, din far är viking. Och nu har han kommit tillbaka, men har bestämt sig för att åka iväg igen. Därför är Sonya så förstörd, för hon tror att han inte älskar henne längre.
- Är min far viking? konstigt nog var jag inte ledsen över det som mamma var, menar du allvar?
Iris nickade. Flickan som hade slutat massera mina fötter blängde elakt på mig. Jag hade lust att springa iväg och berätta för far att han var den bästa fadern någonsin.... Men mor skulle inte tycka om det, och dessutom behövde jag vila. För allt tänkande hade gjort mig tröttare än någonsin. Innan jag somnade tackade jag Iris som vänligt rufsade till mitt hår och undvek att titta på den lilla slavflickan.
_________________________________________________________________________________
Förlåt för att min del blev så kort...och händelselös igen!!! -.-' Jag hoppas att det kommer hända mer i Lillgrizens del!!!
KOMMENTERA!!!! XD
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^-^
Yoohoo.... Äntligen klar :) Nu är jag överlycklig....
Hoppas ni gillade det för jag kämpade med att klämma in allt om pappan osv.
Längtar till kapitel tre!! :D
Nöff Nöff
//Lillgrisen *-*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar