Lillgrisen vill ha sommarlov... - -

Ja jag har fått tag på henne nu!!! :P Här är hennes svar!!!

jag har inte fastnat men varit på läger, vid stugan och allt möjligt.... Jag orkar iallafall inte skriva så mkt nu när det är så himla varmt och vill va ute istället Jag tror vi tar sommarlov från novellen ett tag. Jag hinner skriva bättre på skoldagar på kvällen när jag ändå gör andra arbeten Men hittar du på nåt nytt som ska hända i den så berätta!!! Samma med mig :DD

Ja ni ser själva...ni får nog lov att stå ut med ett uppehåll ett tag!!! - - Till skillnad från mig så har hon ett uteliv!!! -.-'

Jag ska försöka hitta på något annat till er så att vi håller den här bloggen igång...men jag vet inte vad!!! -.-' Har ni förslag??? o_o

Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^-^

Äääähh...jaha...- -

Nu är det så att jag inte får tag i Lillgrisen...och utan kontakten kan vi inte skriva...så ja...vi har lite problem här!!! -.-'
Jag hoppas att ni är kvar där ute...Lillgrisen är typ borta eller något för jag har försökt få tag i henne men jag får inget svar!!! -.-' Ni får nog vänta ett tag...förlåt!!!
SNÄLLA STANNA KVAR!!! O.O
//Bokberoende :P

Fakta om vikingar ^-^

Nu tänker jag ta upp något som alla säkert känner till när det gäller vikingar...deras hornprydda hjälmar...NEJ NEJ NEJ NEJ!!! De hade inte hornprydda hjälmar. Den viking ni alltid ser på bilder och annat med horn på sina hjälmar är fejk!!! Om en viking attackerade någon och hade horn på sin hjälm så skulle den som den attackerar bara hugga av ena hornet och samtidigt skulle vikingens halva hjärna följa med...Usch!!! Jag vet inte om jag har skrivit i novellen att de har horn på sina hjälmar...i så fall måste jag ändra det...jag glömde helt bort det där!!! Där ser ni vad påhittade bilder kan göra...de kan hjärntvätta dem
 som faktiskt vet sanningen!!! :P Kom ihåg det nu...vikingar hade aldrig horn på sina hjälmar!!! :P













Häxor!!! XD
Eller rättare sagt Völvor. Völvor var sierskor eller häxor kan man också kalla dem. De kunde se in i framtiden. Deras Völvestavar kunde man använda för att väva tyg...de tänkte att de vävde framtiden med dem så att de t.e.x kune vinna krig. Därför hade de vävstavar som Völvestavar!!!

Hur många har hört talas om Birka? Många har säkert hört talas om den...det var en gammal vikingaby som man förut trodde var den största...men det var länge sedan man trodde det. Man hittade en både äldre och större by än Birka, Uppåkra som ligger nere i skåne. Den hittades år 1976 och den försvann för ungefär 1000 år sedan. Man tror att Uppåkra var en slags huvudstad/by för den hade flitig kontakt med utvärlden, man har hittat många utländska mynt där bland allt guld och allt annat som hittades där. Man tror också att det stod ett tempel mitt i byn.



Hur och vem kristnade det svenska folket?
Det var svårt att kristna oss i Sverige. I Varnhem tror man att man har hittat den första och äldsta kyrkan i Sverige...men vem kristnade oss? Några av er har kanske hört talas om Ansgar? Han var en tysk munk som kom till Birka för att kristna svenskarna...han lyckades kristna några få byar men efter ett tag gick byarna tillbaka till asatron och kristendomen utplånades. Vem som faktiskt lyckades vet jag inte...jag vet inte ens om någon vet det...men det tog ungefär 400 år innan Sverige blev helt kristet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Är det intressant??? :P Jag tror inte det i alla fall...fast jag älskar det här!!! ^-^
Det är väldigt intressant enligt mig i alla fall!!! :P Jag kommer skriva mer om deras gudar sedan också!!! :P
Hare gött och ställ gärna frågor om vikingar!!!
//bokberoende ^-^

F*N F*N F*N F*N...(om ni inte förstår det så menar jag FAN) :P

Jag har fastnat...jag har ingen aning om vad som ska hända!!! -.-' Ni får nog stå ut med drak-och vikingafakta ett tag nu!!! -.-' Förlåt för det dåliga uppdateringen men jag har inte haft tid för den här på dett tag...jag har ju två andra bloggar att ta hand om också!!! -.-' Jag hoppas att ni inte är allt för besvikna nu...och många av er har säkert lämnat bloggen men ni får lov att vänta ett tag till. Jag ska till stugan i morgon så det kommer ta ett tag innan jag kommer hem igen och kan skriva!!! Jag ska försöka komma på något att skriva så att ni kan få nästa kapitel!!! :P

STANNA KVAR!!! :O SNÄLLA? -.-'

Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^-^

Obalans - kapitel 5

Milvum

Jag satt tyst och lyssnade på Aquels tysta andetag i mörkret. Det enda ljus vi hade var en lucka i taket som jag hade ställt på glänt med hjälp av en tjockare gren.
 Jag koncentrerade mig på Aquels rörelser och försökte nå hennes tankar för att se vad hon drömde. Om drakar nu drömde när de sov. Jag var mer nyfiken än någonsin. Aquel var den finaste varelse jag någonsin sett, och ändå den jag visste absolut minst om.
 Det enda jag såg var vita och blå fläckar som rörde sig i mönster. Aquels tankar var alltid mycket färgglada och detaljerade. De hade också väldigt bra hörsel och luktsinne.
Försiktigt tog jag tag i en av taggarna på svansen och kände på den. Den var hård men len som silk, som en blå vass nyslipad diamant. Fjället glittrade när de sista solstålarna sken över hennes hud. Klorna på hennes bakben darrade och kittlade mig. Jag försökte nå hennes tankar igen men de var likadana igen, inget hände. Kanske drakar inte drömde som människor ändå. Jag lutade mig bakåt och klappade henne över nacken och blundade. Det var nästan för tidigt att försöka sova nu redan, men jag hittade inte på något annat att göra nu när Aquel sov. Jag fick inte sömn och började fundera över om hur stor den lilla drakungen kunde vara om ett par dagar. I den takt hon växte nu skulle hon nog hinna bli hela två meter lång, och då skulle hon inte få plats bakom tunnorna i skeppets källare. Och jag borde nog börja lära henne att flyga också, för annars kanske hon inte skulle kunna det när hon blev äldre. Jag hade tagit på mig ett stort ansvar när jag bestämde mig för att behålla drakungen. Men jag hade inte haft hjärta för att bara lämna den ensam, utan någon som skulle ha tagit hand om den. Och dessutom skulle den inte ens kunna växa om inte jag höll mig i hennes närhet. Hon skulle ha dött. Jag slöt ögonen igen och somnade.

Tidigt på morgonen vaknade jag igen. Skeppet gungade och Aquel hade försvunnit.
-Aquel? viskade jag och kröp längs träväggen för att hitta henne. Var kunde hon ha tagit vägen? Jag skulle bli tvungen att hitta henne så snabbt som möjligt, innan någon annan gjorde det före mig.
jag är här, sa hon med sin klara mysiga röst.
Var? tänkte jag. Jag svängde in mellan två trälådor som låg nära väggen. Här fanns massor av damm och annat skräp liggande på golvet. Men jag kunde inte se Aquel någonstans. Jag hade lust att börja ropa på henne men sedan såg jag en liten svans sticka upp mellan allt skräp framför näsan på mig. Fjällen var större, kändes det som. Hade hon vuxit mer igen? Jag följde svansen och kom fram till en ihopkurad drake som slickade i sig resterna av en liten fågel. En kråka kanske. Endast skellet fanns kvar och ett par fjädrar låg bredvid. Om Aquel hade varit lite mer blodig runt de starka käkarna kunde jag nog ha spytt.
Jag var hungrig.
Jag lutade mig framåt och klappade henne i pannan. Såklart hade hon varit hungrig, jag hade inte gett henne mat alls.
- Förlåt, sa jag ursäktande, det var inte meningen att låta dig gå hungrig.
Det gör inte så mycket, men jag föredrar skogsharar och ekorrar. De är inte lika fjädriga.
 Nu började hon skämta också. Jag skrattade och satte mig på knä bredvid den nu meterlånga draken, om man inte räknade med svansen förstås. Aquel log tillbaka. Inte med hela ansiktet, som vi människor, men hon log med ögonen. Eftersom jag lärt henne att drakar faktiskt inte skrattar och ler med tänder som vi. Vi satt tysta en stund och funderande. Aquel tänkte på skillnaderna mellan människor och ekorrar, medan jag ägnade mig åt att oroa mig för om far skulle hitta oss. Snart skulle Aquel inte få plats i min famn, och sen skulle jag säkert bli tvungen att flytta på tunnor och lådor för att hon skulle få plats.... Men nu fick jag plötsligt ett större bekymmer, Aquel skulle inte få plats att komma ut härifrån. Det fanns förstås en annan väg, med större dörr. Men luckan i golvet som var tak för källaren var så liten att jag själv inte skulle få plats genom den om jag var mer muskulös. Men jag var bara smal, lång och klumpig.... Inne i mitt huvud hörde jag Aquel fnittra förfullt. När jag tittade på henne började hon plötsligt rulla runt på golvet.
Så du gillar Emma? Mer fnitter.
Va? Vem var det? Eller vad?
Minns du ingenting?
Av vadå?
Ditt förra liv.
Aquel, lägg av. Jag vet att den där humorgrejen är ny för dig, men det här fattar jag faktiskt inte.
Aquel blev allvarlig. Ingenting? Minns du verkligen inte? Allvarligt? Jag skakade på huvudet. Hon suckade högljutt och satte sig upp bredvid mig, nästan som en hund.
Milvum, Emma var en flicka som du älskade. Konstigt att du inte ens minns henne. Man borde iallafall minnas enstaka viktiga personer.
Hur kan du veta något om mitt förflutna?
 Aquel visade till min stora förvåning bilden av den bleka blonda flickan. Den här gången var hennes ögon öppna och stirrade tomt upp mot himlen. Var hon död? Hennes blåa ögon tindrade i morgonsolen. Jag minns att jag hade känt om hjärtat fortfarande fungerade, men den hade stannat. Jag hade stängt hennes ögon försiktigt med handflatan och ringt polisen.... Ringt polisen?
Aquel, vad är det där... ringa, menar du ringa i en klocka eller....
Du förstår inte Milvum. Låt det flöda, jag hjälper dig bara att minnas.
Jag vill inte minnas! Hon är död.... Jag vill inte minnas att någon jag älskat så mycket har dött.
Vill du veta varför hon dog?
Nej. Ett enkelt kort ord var mitt svar. Men på sätt och vis ville jag veta. Jag var nyfiken, men ändå ville jag bara leva i nuet och glömma henne. Emma.
Jag såg hennes ögon inom mig igen. Jag kom ihåg en liten detalj... Innan jag hade ringt polisen hade jag.... Hade jag kysst henne?
Hade jag någonsin kysst en flicka?
Emma. Det var ett fint namn, men jag kunde väl inte ha blivit förälskad igen?
Emma som jag inte ens kände längre, Emma som var död.


Raiva


Allt gick väldigt fort. Den ena stunden stod jag helt i trans i mitt hus, och den andra satt jag på en sten omringad av människor som såg på mig lite då och då. Jag satt bara där och tackade nej om någon kom fram och frågade om jag ville ha en bägare mjöd eller något annat. Ju senare det blev och ju mer alla män drack blev frågorna mer och mer motbjudande och äckliga. Vissa frågade inte något över huvudtaget, de stod bara och skröt om hur rika och starka de var. Egentligen brukade alla män skryta för en kvinnas far, eftersom det var fadern som valde man åt sin dotter, men nu var ju far på plundringståg så då fick de väl skryta för mig då. Egentligen var plundringstågen till för att få tag på rikedomar så att de sedan kunde få en kvinna. Ingen man gav bort sin dotter åt en fattig, liten och svag man, de gav bara bort dem till de allra starkaste och rikaste som var intresserade av deras dotter. Det fanns inte tillräckligt med kvinnor i byn så att alla män kunde få en, därför var det väldigt viktigt att lyckas på sina plundringståg. Gendal hade ju redan en fru, men han följde med på plundringstågen för att skaffa fler saker som han kunde byta till annat i Ryssland. Vikingar var i stort sett bara handlingsmän och bönder...de plundrade bara om de stötte på någon bra by längst floden som gick genom Ryssalnd. Det fanns ett väldigt bra handelsställe i Ryssland dit många vikingar åkte för att byta till sig saker.
Mor stod en bit bort och pratade glatt med några kvinnor om antagligen mig och hur stolt och glad hon var över att jag äntligen hade blivit myndig. Jag struntade fullkomligt i att det var min fest, det enda jag kunde tänka på var Caloria och att jag måste ta mig till skogen på något vis. Jag såg mig omkring sökande efter en flyktväg eller något liknande. Alla verkade upptagna med att slåss eller att prata med andra så jag kunde säkert ta mig till skogen utan att någon såg mig. Försiktigt tog jag mig ner från stenen och började gå mot hagen där Cheveck stod. Alla jag passerade luktade alkohol och smuts. Några slogs lite här och var för att bevisa vem som var starkast. Jag suckade när jag såg dem. Jag förstod att de slogs om mig...jag ville inte ens ha någon av dem...jag visste inte ens om jag ville ha en man för huvudtaget! Jag kunde klara mig själv...jag kunde nästan allt som en man kunde, och att skaffa barn hade aldrig varit särskilt lockande för mig!
Till min lättnad lyckades jag komma fram till hagen utan att någon såg eller märkte att jag försvann. Jag klättrade över staketet och gick fram till Cheveck som stod mitt i hagen och såg undrande på mig. Jag log och gick fram till honom.
- Vill du ta en sen ridtur? frågade jag och han frustade glatt. Jag log och tog mig upp på hans rygg. Genast började han galoppera mot staketet för att sedan hoppa över det. Han galopperade mot skogen där Caloria antagligen stod och väntade. Som väntat tvärstannade Cheveck när vi kom i närheten av bäcken där jag först hade mött Caloria. Jag mindes hur rädd jag hade varit då...nu var jag mest nyfiken. Jag hoppade ner på marken och såg lugnande på den oroliga hästen
- Ingen fara, jag kommer snart tillbaka, sa jag och log. Han frustade men han verkade inte särskilt lugnad. Jag vände ryggen åt honom och började gå mot bäcken.
 När jag kom fram såg jag mig omkring, men Caloria syntes inte till.
- Caloria? sa jag frågande och plötsligt stod hon framför mig på andra sidan av bäcken. Precis som förra gången ryckte jag förskräckt till och såg skärrat på henne.
- Hur...hur gör du det där? frågade jag med darrande röst. "Jag är en Ignis-Hydrus...en elddrake. Vår speciella förmåga är att vi kan göra oss osynliga". Jag såg på henne med stora ögon.
- Jag önskar att jag också kunde det...speciellt nu, suckade jag och tänkte på upmärksamheten som jag säkert skulle få nu...den uppmärksamheten som jag verkligen inte ville ha!
- Vad var det du ville berätta? frågade jag och slutade tänka på festen...för stunden. "Det här kan vara svårt att tro...men kan du lova att du kommer låta mig tala till punkt?". Jag nickade nyfiket och hon fortsatte. "Den värld ni lever i är inte den ni borde leva i! Ni har gått tillbaka flera tusen år i tiden...det är inte så här ni borde leva. Jag borde inte heller vara här, ingen annan heller. Jag kommer egentligen från en annan dimension tillsammans med alla andra drakar. En dag öppnade sig ett stort hål framför oss. I hålet kunde vi se en helt annan värld. Ett tag var vi väldigt rädda och undvek noga det främmande hålet, men efter ett tag blev vi så nyfikna så att vi gick in genom hålet och in i den främmande världen. Vi trädde in i en helt ny värld med nya arter som vi aldrig hade sett och vi bestämde oss för att undersöka den nya världen lite mer ingående. Vi spred ut oss i den nya världen, men när vi sedan skulle återvända hem var hålet borta. Vi var fast! Vi såg flera andra hål som ledde till andra dimensioner och vi såg även dem slutas och då stängdes flera arter ute i den nya världen. Vi försökte komma tillbaka, men vi insåg att vi aldrig skulle klara det själva. Vi förstod att något konstigt hade hänt...och tillslut kom vi på det. En av oss hade sett en stor lysande sten mitt i ett stort hål i marken. Genast gav vi oss av för att undersöka stenen lite närmare. När vi kom fram bländades vi nästan av det starka blåa ljuset från stenen, men vi kunde ändå se att den här stenen inte kom från dn här världen. Det var en meteorit! Vi förstod att meteoriten hade kastat om tid och rum när den slog ner och att det var den som hade öppnat portalen från vår dimension till er. Vi hittade ännu en intressant sak vid stenen...det var en konstig uppfinning som inte verkade finnas någon annanstans. Då förstod vi att tiden vi hade börjat leva i inte var den tid som ni egentligen skulle leva i. Meteoriten hade fått tiden att gå baklänges och stanna vid den här tiden".
- Men hur kom ni på allt det där bara av att se en stor sten och en konstig sak? frågade jag förvirrat. "Med hjälp av en Terra-Hydrus...Jorddrake. En drake från klanen Terra kan se syner bara av att se saker eller höra någon säga något. En Terra-Hydrus vid namn Terrena fick en syn när hon fick se setenen och saken. Hon såg meteoriten slå ner och hur er sort hamnade i en slags glömska när tiden kastades tillbaka och hur portalerna öppnades. Hon fick även en till syn. En dag skulle två människor dyka upp som kunde höra oss. De skulle sedan mötas och tillsammans söka efter den stora stenen för att försöka få tillbaka tiden som de hade levt i. En av dem är du Raiva. Ditt öde är att återställa tiden och hjälpa oss att komma hem igen". Jag stirrade förvirrat på henne. Vadå mitt öde? Vem var den andra? När skulle jag träffa honom eller henne? Levde vi i fel tidsålder? Caloria verkade vänta på att jag skulle säga något som i stil med "självklart kommer jag hjälpa er", men istället för att säga det vände jag mig om och började springa så snabbt jag kunde mot Cheveck. Det måste ha varit ett skämt...det bara måste det. Jag slängde mig upp på den förvirrade Chevecks rygg och började galoppera i hög fart mot byn...bort från Caloria...bort från mitt så kallade öde!

__________________________________________________________________________________

Yey!! Den här gången gick det mycket snabbare att skriva :D
Jag saknar fortfarande kommentarer.... Hallåå? Var är ni?
Nöffis Nöffis <3
//Lillfjantgrisen

What do you think about the novel??? Give us a answer...PLEASE!!! :P
Okej min engelska är inte så bra dock...men snälla kommentera!!! Det skulle göra oss så glada!!! :P
Jag hoppas att ni inte tycker att Raiva är tråkig att läsa om...jag försöker faktiskt att göra hennes liv lite mer intressant...vet ej om jag lyckas särskilt bra!!! -.-' Milvum och Raiva kommer mötas tillslut så att det blir mer en samansatt novell...jag lovar!!! :P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^

Fakta om drakar YEAH

yep... Ni läste rätt ;) Här finns lite viktig fakta om olika drakar i vår superduperfina novell ^-^
Jag har skrivit en heeel bok med bara fakta om drakar men här finns bara en liten del av allt spännande och häftigt i drakarnas värld. Som ni kanske redan vet älskar jag drakar och alla slags ödlor och fantasidjur, och grisar of course... jaja, varsågoda :D

okidoki... Den europeiska draken kan ofta spruta eld, och i olika berättelser vaktar de stora skatter. Men i vår novell är de inte söta små babyblåa varelser, utan stora intelligenta och väldig mäktiga. Drakarna lägger ett ägg om året (om de har parat sig med en annan drake såklart ;) ) som är två decimeter stort. Ägget är oftast grått eller gyllene, det beror lite på arten. Inuti ägget kan draken leva i flera år, medan föräldrarna vaktar det. Om någon dödar drakens förälder kläcks ägget, ofta gör drakmamman också självmord för att släppa ut ungen i det fria. Men ungen bestämmer själv när den vill komma ut, och därför är det ofta deras eget fel att mamman dör eftersom de själv valt att inte kläckas på lång tid.

När Milvum var i skogen kläcktes ägget endast för att mamman blev skrämd och flydde, eftersom ungen kunde höra hans tankar. Aquel ville inte vara ensam, och följde med Milvum :D

En fullvuxen drake kan bli upp till 17 meter lång, men den vanligaste storleken är dock runt 10 meter.
(om ni är mer intresserade av drakungar får ni läsa ordentligt i Milvums del eftersom Aquel fortfarande är unge i den, men glöm inte att läsa om Raiva också!!)

 Den absolut farligaste draken är wyvern. Den är ett blodtörstigt djur som inte alls är lika intelligent som de andra drakarna, och därför räknas den inte alltid med i kategorin drakar. DEn månghövdade hydran ska man också akta sig för, som ni kanske vet växer två huvuden tillbaka till den varje gång man hugger av ett av dem :O Inget att leka med.

Alla drakar (förutom hydran och wyvern) bär på en drakontia, det vill säga en pärla inuti huvudet. Den är placerad i pannan, om man tittar ordentligt på en fullvuxen drake kan man se en liten bula mitt i pannan på den. Under bulan finns drakontian. I drakontian finns drakens förmågor, de röda kan t.ex göra sig osynliga osv. Vill man plocka ut den och ta drakens förmåga till sig själv ska man göra det när draken fortfarande lever. Den dör inte av det men det är väldigt smärtsamt och drakontian växer tillbaka först efter ett par månader.
Vissa har kan kommunicera med drakar redan som femåringar, men kan man inte det men ändå vill ska man ta ut drakontian och få kontroll över den, övar man riktigt noga kan man höra drakens tankar också, men för det mesta får man endast sig själv förstådd. Det finns drakar som förstår människospråk, men de måste vara bland människor ända från födelsen för att lära sig.

Nu räcker det för idaag!! Orkar inte skriva mer eftersom en av mina vandrande pinnar precis kläcktes ur ägget :D Im happy today :P

Nöff Nöff
//Lillgrizen

Lite kul fakta om vikingar och deras gudar!!! ^-^

Hello!!! XD
Nu tänker jag tråka ut er med lite fakta om vikingar för att se om det kan göra den här bloggen lite mer intressant!!! :P All den här informationen har jag fått från min far...han kan ganska mycket om vikingar och deras gudar!!! :P Jag kan också en del och det mesta har han lärt mig...och så har jag läst väldigt mycket om asagudarna...och jag tänkte att novellen kan vara lättare att förstå om man vet lite mer om vikingar och deras gudar så här kommer en liten förklaring!!! XD

1: Ordet Midgård nämndes i Kapitel 3 när Raiva sa farväl till Gundar. Vissa av er har ingen aning om vad Midgård är så jag tänker förklara det för er nu!!! :P Midgård är enligt den nordiska mytologin en borg som bebos av människorna. Midgård är alltså den del av världen där vi bor. I Midgårds centrum ligger asgård där alla gudar bor och för att komma dit måste man dö i strid annars hamnar man i Hell.

2: WTF IS MJÖD??? Okej det borde ni flesta veta i alla fall!!! :P Mjöd är en slags öl som vikingarna drack...alltså alkohol!!! ^-^

3: Vem är den där Tor? Det vet i alla fall de flesta!!! :P Det är nog till och med onödigt att jag berättar vem det är...men jag gör det ändå!!! :P Tor är åskguden. Han tar sig fram med hjälp av en vagn som dras av två bockar vid namn Tanngnjos och Tanngrisner. Runt midjan har han ett bälte som ger honom extra styrka, och hans främsta vapen är hammaren Mjölner. Mjölner träffar alltid sitt mål och kommer alltid tillbaka till Tors hand. Tor är guden som håller koll på jättarna som bor i Jotunheim. Det är Tor som frammanar åskan. När han kastar sin hammare blixtrar det och det mullrar när den slår i en jättes huvud. Tor är den gud som de flesta känner till och den som de flesta tycker mest om!

4: Åker vikingarna alltid på plundringståd? Varför gör de det?
Egentligen var de inga plundrare...de var handelsmän och bönder. Visst plundrade de en hel del, men de var inte många. De var så skräckinjagande för att de var orädda och snabba. Deras skepp kunde komma in i de minsta floderna och därför kunde de genast komma långt in i en stad. De attackerade en stad med flera skepp på en gång. När de kom fram hoppade de snabbt av och dödade allt i sin väg och lastade sina skepp med rikedomar innan de kvickt gav sig av på nytt. Allt detta hände innan landet ens hann reagera på vad som egentlgen hände. Arméerna hann aldrig göra sig redo och slå tillbaka.
Vikingarna var inte rädda för döden...de ville dö i strid!
Men som sagt så var de för det mesta bönder och handelsmän. De svenska vikingarna brukade segla till Ryssland för att byta till sig saker. De seglade på en flod som gick genom Ryssland...ibland plundrade de städer och byar på vägen om de fick lust...men deras verkliga mål var handeln. De flesta var kvar i sverige som bönder! Skälet till att de ens plundrade var för att det inte fanns så många kvinnor i deras byar. För att få en kvinna måste de visa sig starka och rika för en kvinnas far. Ingen man gav bort sin dotter till en fattig och svag man så därför var det viktigt att vara rik och stark.
Vikingarna tog över många länder...men de var inte intresserade av att ta land...de ville bara ha rikedomarna så de lämnade bara länderna när de hade gjort sitt där. Annars skulle de ha ägt det mesta. Enligt min far betalade frankrike vikingarna för att inte komma dit....det höll i ett år....efter ett år åkte de dit igen och plundrade!!! XD Vilket jag tycker är hysteriskt roligt!!! XD
Ryssland betalade även vikingar för att skydda byarna mot andra vikingar. Det enda som kunde slå en viking var ju just en viking!!! :P
Det var även strider i sverige...sverige fanns inte ens...de var inget enat land!!! Bara utspridda byar som slogs. Om en by gick över till en annan by och förintade den och om det fanns någon i den förintade byn som hade en släkting i en annan by så hämnades den andra byn på den första byn...och så fortsatte det!!! :P Det var viktigt att hämnas förut...om man inte gjorde det var man feg!!! :P Så allt gick ju runt och runt och runt....!!!

___________________________________________________________________________________

Det var allt för idag!!! :P
Jag tycker att vi borde lära oss det här i skolan...vi borde lära oss mer om vår egen historia istället för alla andras historia!!! -.-' Egentligen så lär vi oss inte så mycket historia för huvudtaget...och speciellt inte om vikingarna och deras religion!!! :P Om ni vill så kan jag lägga ut lite mer fakta om vikingar lite då och då och om deras gudar och sånt!!! Lillgrisen har säkert lite fakta om drakar till er någon gång också!!! ^-^
Jag hoppas att ni lärdee er något intressant!!! :P Nästa del är på G!!! Ni får gärna ställa frågor till mig om vikingar och deras gudar, antingen i chatten eller som en kommentar!!! :P Det skulle göra mig glad om ni gjorde det!!! ^-^ Jag möter inte alls så många som tycker att det här är intressant...jag älskar att läsa om vikingar och deras gudar...det är ganska spännande historier om alla gudar och annat!!! :P FRÅGA PÅ BARA!!! ^-^
Hare bare så länge dåre!!!
//Bokberoende XD

Obalans -kapitel 4

Milvum
Jag tittade tillbaka en sista gång innan jag klev steg ner i skeppets ölkällare igen. Inte det bästa stället att gömma sig på precis. Men här fick jag vara ensam och gömma mig tills vi kom fram. Jag vågade inte berätta något om min lilla rymning för far innan vi gått på land. Jag vet inte varför, men jag är nog rädd för att han ska slänga ner mig i havet om han skulle få reda på det för tidigt.
 Far stampade i golvet och jublade högt. De andra vikingarna sjöng med i en melodi som jag inte kände till. Jag höll för öronen hela natten medan de festade för att kunna sova. Kanske borde jag ha stannat hemma ändå? Vad skulle mor göra när hon upptäckte att jag försvunnit? Det här var nog en dålig idé ändå.

Måsarna skrek högljutt utanför källaren. Vi måste ha kommit i land? Men hur kunde det ha gått så snabbt? En resa till Sverige skulle ju ha tagit mer än sju dagar iallafall.
- Välkomna mina vänner!
- God dag Bjarne!
Vem var Bjarne? Någon som far kände? Jag satte mig upp och öppnade ryggsäcken. Den kändes tyngre än igår. Jag hade ju inte lagt något mer i den än en liten bit bröd och torkad sill igår kväll när de andra hade somnat. Jag hände den över axeln och ställde mig på tå för att se över de stora tunnorna som var ställda ovanpå varandra i det lilla källarutrymmet. Vikingarna steg en för en ut ur skeppet och hälsade på byborna. Vart hade vi kommit egentligen? Det kunde vara den andra halvan av Island, för många pratade vårt språk. Men jag kunde också höra andra språk som jag inte hört förr. Det kändes främmande och lite konstigt. Jag borde nog ha stannat hemma.
Jag gick runt i byn och åt hemma hos en flicka som var yngre än jag. Hon hette Ulla och hade långt blondt hår. Jag träffade henne när jag var på en promenad på stranden. Hon var träl från finland. Jag förstod egentligen ingenting vad hon sa, men hon tog med mig hem till sig där husbonden gav mig en skål mild potatissoppa. Jag hade blivit lite förvånad av att de var så gästvänliga och försvann därifrån så snabbt som möjligt och nu hade det redan börjat skymma. Himlen var grå men hade inga spår av åskväder, det skulle nog bli en rätt så lugn kväll. Dagen hade gått snabbt och jag hade nästan börjat förstå vart jag var. Det var en isländsk ö ute på havet, som inte brukade få gäster alls, och därför var de så glada över att vi hade kommit. Jag hade tjuvlyssnat lite på fars samtal med mannen som hette Bjarne. De var barndomsvänner men Bjarne hade följt med sin mor till ön när hans föräldrar skildes för länge sedan och de hade träffats varje år efter det när far färdades för att plundra.
 Vikingar hade börjat lasta lådor på skeppet. De var antagligen fyllda med mat för oss, för vår långa färd till Sverige. Jag gick förbi några högt skrattande män som stod framför plankan som lutade mot skeppet som bro över vattnet.
 Hamnen var full av kvinnor och barn som tog farväl av sina män. Vi skulle visst få besök på skeppet, det var fler som ville följa med oss.
 Jag klättrade över rep som hade fästs vid stolpar på bryggan för att inte skeppet skulle flyta iväg och använde sedan dem att hänga ovanför vattnet och in i skeppet. Jag smög till källarutrymmet och lade mig i hörnet där jag sovit hela natten, där jag skulle sova den kommande veckan.
 Ryggsäcken slängde jag på trägolvet. Den studsade till och gav ifrån sig ett litet morrande ljud. Jag hajade till och satt helt stilla på fårskinnet för att höra ljudet igen. Ur ryggsäcken kröp istället en liten drake fram och lade sitt huvud mot mitt knä. "Varför smög du med mig lilla.... drake?" väste jag i tankarna. Jag ville vara så tyst som möjligt och använde tankarna att kommunicera med draken med trots att det gjorde mig utmattad. Det var inte fysisk utmattning, trots att det kändes som det. Det var mer så att jag inte kunde tänka och somnade. Biverkningarna var inte så illa, men det var inte heller trevligt att bara svimma plötsligt när vem som helst kunde få tag i mig och visa mig för far.
Jag kände mig så ensam, mamma flög iväg. Hon lämnade mig.
Varför var det så svårt för draken att vara tyst. Den kunde nog höra mina tankar och körde in sitt taggiga lilla huvud i min mage. Som tur var hade inte de blivit så vassa än. Draken hade blivit betydligt mycket större sedan jag såg den senast, och det förklarade varför min ryggsäck varit så tung. När jag tittade närmare på den såg jag att kroppen blivit dubbelt så stor. Hur kunde den växa så snabbt. Draken besvarade min fråga, även om jag först inte förstod.
Din närhet, Milvum.
Min närhet? Var vi menade för varandra, precis som i någon berättelse jag kunde minnas. Nej, det var ingen berättelse. Det var scener ur drakens liv. Små och stora skuggor rörde sig i ägget. Jag var alldeles avslappnad när den berättade hela sin historia för mig. Jag förstod hur det var att vara instängd, höra moderns röst och när drakens mor lämnade henne när jag närmade mig i skogen och kontakten med den lilla drakens mor bröts. Hela tiden hörde jag mina egna tankar. Vi hörde ihop nu, jag skulle stanna med draken för alltid. Vi hade en speciell uppgift, det hörde jag drakens mor berätta. Men det skulle drakungen berätta om lite senare.
Alltid?
Jag nickade som svar. För alltid. Jag lyfte upp den i min famn och lutade mig mot skeppets våta vägg.
 Lät mina fingrar snudda vid den mjuka fjällen nära djurets ryggrad som var täckt av taggar vassare än de på huvudet. Draken blottade nöjt sina små vassa tänder. Man skulle kunna tro att den log.... Men drakar log inte. Hur skulle jag lära den att inte härma mig hela tiden? Vi hade långa jobbiga år framför oss. Långa underbara år. Plötsligt kom jag på mig själv med att älska draken. Som en syster. Jag hade ingen syster, men jag kände på sätt och vis igen känslan. Att vara storebor....
För alltid Milvum.
För alltid, Aquel.


Raiva


Jag stod som förstelnad och stirrade på den stora draken framför mig. Den hade bara poffat fram ur tomma intet... hur hade den gjort det? Hade jag missat den? Nej jag kunde omöjligt ha missat den, den var ju enorm och röd, man kan helt enkelt inte missa den. "Jag kommer inte skada dig". Rösten var lugnande och draken såg allvarligt på mig. "Lugna ner dig, jag vill bara berätta en viktig sak för dig". Jag kunde inte lugna ner mig. Draken pratade med mig...i mitt huvud. Det var inte normalt! Jag visste att drakar kommunicerade med varandra via tankar...men de kunde inte kommunicera med andra varelser. Vi visste inte så mycket om dem...att de kommunicerade med sina tankar var det enda vi visste! "Jag heter Caloria och kommer från klanen Ignis, eller som ni säger, eld". 
- V...vad är det du vill? frågade jag med darrande röst. "Den värld ni lever i är inte..." Något avbröt henne och hon såg på något bakom mig. Jag vände mig om men det fanns inget där.
- Vad är det du..., började jag men avbröt mig själv när jag vände blicken mot Caloria igen, hon var borta! "Caloria?" tänkte jag oroligt, men hennes röst var borta.
- Raiva din mor letar efter dig, sa en ganska bekant röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Vindar stå mellan träden. Vindar var en man från byn som var två år äldre än mig. Han har redan gjort sitt prov så han blev kvar i byn den här gången. Han brukade följa med på Runes plundringståg och de skulle inte ge sig av förrän om en månad. Han hade ganska långt brunt hår och började just få skägg.
- Tror du jag bryr mig? snäste jag.
- Jag vet inte, men hon bad mig hämta dig, sa han irriterat.
- Säg att jag inte tänker komma, muttrade jag och vände honom ryggen.
- Jag kommer inte gå härifrån utan dig, sa han bakom mig och han lät väldigt irriterad.
- Och jag kommer inte gå härifrån, muttrade jag och sparkade till en sten så att den rullade ner i det klara vattnet. Plötsligt försvann marken under mig...eller mina fötter lämnade marken rättare sagt. Någon hade sina armar om min mage och slängde upp mig på min axel.
- Släpp ner mig! Skrek jag och slog honom på ryggen.
- Nej, du ska med hem, sa Vindar strängt och började bära mig mot Cheveck. På vägen sparkade jag och bankade honom på ryggen medan jag skrek åt honom att släppa ner mig.
- Som du vill, sa han irriterat och satte ner mig på Chevecks rygg...eller upp på Chevecks rygg rättare sagt.
- Jag tänker inte rida hem, snäste jag men Vindar flinade bara och slog till Cheveck på baken. Cheveck ryckte förskräckt till och började galoppera mot byn. Jag hörde att någon red efter mig och antog att det var Vindar. Vindar var den bäste ryttaren i hela byn...och han visste precis allt om hästar. Han visste visst hur man skulle skrämma dem också. Jag klamrade mig fast på Chevecks rygg medan jag försökte lugna ner honom. Han hoppade över staketet till hagen och väl innanför staketet stannade han och jag hoppade av på darrande ben. Vindars stora bruna häst hoppade över staketet strax efter mig och stannade bredvid mig. Han klev av och flinade åt min ilskna blick. Han klappade sin häst lite snabbt och den lunkade iväg tillsammans med Cheveck.
- Varför gjorde du sådär för? röt jag ilsket, men han flinade bara och sa:
- Du vägrade ju följa med hem. Jag blängde på honom och vände honom sedan ryggen och började gå ut från hagen. Till min lättnad så stannade Vindar kvar i hagen, så jag gick ostörd ut ur hagen och började gå ner mot hamnen. Jag brydde mig inte om att mor ville ha hem mig...jag tänkte sätta mig vid hamnen och bara stirra ut på horisonten...och Hälmar hade säkert någon historia att berätta, det hade han alltid. Precis när jag nådde hamnen stelnade jag till och stirrade tomt framför mig. "Kom tillbaka till skogen ikväll! Se till så att ingen märker att du går. Jag måste berätta det jag vet för dig, men jag kan inte göra det på så långt avstånd. Det är en för lång historia för att kunna skickas till dig när du är så långt borta". Jag förstod genast att det var Calorias röst. Vad var det hon ville berätta? Jag väcktes ur mina tankar av min mor som ilsket ropade på mig från byn där uppe.
- Riva kom genast hit, ropade hon och jag suckade. Hon skulle inte ge sig förrän jag kom tillbaka hem. Jag vände mig om och började sakta gå upp för stigen mot byn igen. När jag kom upp stannade jag framför mor, redo för en utskällning....men den kom aldrig. Hon drog mig intill sig och började styra mig mot huset, som om hon försökte skymma mig.
- Mor, vad håller du på med? frågade jag förvirrat, men hon svarade inte. Hon öppnade dörren och puttade löst in mig innan hon själv gick in och stängde dörren bakom sig.
- Mor vad är det? frågade jag lika förvirrat som innan. Hon svarade inte, hon pekade bara på min midja...trodde jag. Jag såg ner och upptäckte en liten röd fläck under min midja på min klänningskjol. Jag vände upp blicken och mötte tomt min mors stolta blick. Hon log stort och drog in mig i en kram.
- Du är myndig, viskade hon glatt och släppte mig.
- Vänta här så ska jag hämta en ny klänning och något som skyddar den från blodet, sa hon med ett brett leende och försvann in i sovrummet. Jag stod som förstelnad kvar. Jag kunde inte vara myndig! Jag ville inte vara myndig. För en månad sedan blev Dalia myndig, innan hon blev det ignorerade alla män henne, men efter hennes myndighets-fest fick hon aldrig vara ifred. Jag ville inte att det skulle hända mig...jag gillade att vara ignorerad. En till sak oroade mig...jag skulle firas ikväll...och Caloria ville att jag skulle komma till skogen då, jag kunde omöjligt lämna min egna fest utan att någon såg mig. De skulle märka om jag försvann. Jag fick helt enkelt lov att försöka tänka ut något. Mor verkade väldigt stolt för jag kunde höra henne nynna på någon melodi från sovrummet. Vad skulle jag göra nu?
    

_________________________________________________________________________________

Förlåt för en kort del...men jag ville att den skulle ta slut efter det där!!! -.-' Det måste ju finnas något att skriva i nästa del!!! :P Jag hoppas att ni gillade det!!! ^-^ Nästa del kommer så snabbt som möjligt...men jag har lite mer tid att skriva än vad Lillgrizen har!!! -.-'
Snälla kommentera!!! Det skulle göra oss väldigt glada!!! :P Kom igen...en kommentar är väl inte så svår att ge oss??? det tar bara några sekunder!!! Okej jag ska inte tjata på er allt för mycket!!! Men vi skulle bli ENORMT glada om ni KOMMENTERADE!!! ^-^
Hare brae nue dåre!!! :P
//Bokberoende  ^-^

Syskonkärlek är på nåt sätt min grej <3 jag beskriver känslor ganska mycket va?
 Kommentera gärna, mina små nöffiga vänner!!
Ja... Jag har inte så mkt mer att säga om det här kapitlet, mer än att jag är överlycklig över att äntligen fått kapitlet klart och att vi verkligen skulle uppskatta kommentarer :D
Keep reading!!!
// Lillsegagrisen

Failgrisen!

sorrry för att jag ändå inte skrivit någon fakta om drakar som jag skulle ha gjort, och för att kapitlet inte blivit klart än ;)
Jag har varit lite upptagen nu de senaste veckorna, ni vet, sista skolveckan nästa vecka :) Men sen när all skola är gjord och det blivit lite mindre stressigt igen ska jag börja uppdatera lite oftare.
Jag hoppas att jag skriver på ordentligt nu så att ni får fjärde kapitlet snart!!!!!
//Lillgrizen

I'm back!!! XD

Yepp jag är tillbaka och jag har redan skrivit klart min del på nästa kapitel!!! ^-^ Nu behöver vi bara vänta på att Lillgrizen ska skriva klart sin del!!! (Hon har redan skrivit en halv del så det kommer nog inte ta så lång tid!!!) :P Jag hoppas att ni har haft det bra!!! Jag har haft det super i alla fall!!! ^-^ Nu måste jag gå in på mina andra bloggar och skriva några delar där också!!! -.-' Jag har en del att göra idag!!!
Hare brae så länge dåre!!! XD
//Bokberoende ^-^

Bokberoende borta

Heej! Nu blir det inget kapitel på ett par dagar tror jag ;) För bokberoende har åkt till sin stuga och där finns inte internet och därför kan hon inte skriva på ett litet tag.
Men vi lovar att uppdatera så fort vi kan med ett nytt kapitel när hon är hemma igen :D
Så långe får ni nöja er med att jag bombaderar bloggen med fakta om drakar :)
Nöff nöff på er ♥

// Lillgrisen :)

Obalans-Kapitel 3

Raiva


Jag stod vid hamnen och stirrade på skeppet som sakta försvann i horisonten. Gundars sista ord ekade i mitt huvud.

- Lovar du att du står här när jag kommer tillbaka? frågade han och såg mig rakt i ögonen.
- Självklart, sa jag med gråten i halsen. Jag kände att mina ögon tårades och Gundar drog in mig i en hård kram.
- Gråt inte Raiva, jag är tillbaka innan du hinner säga Midgård, sa han och log sorgset. Han släppte mig och jag kände att tårarna började rinna ner för mina kinder. Han sträckte fram handen och torkade bort dem. 
- Gundar du måste komma ombord nu, ropade Heimdall från skeppet. Gundar såg sorgset på mig innan han vände sig om och började gå mot skeppet. Jag stod kvar och såg tveksamt på honom.
- Gundar vänta, ropade jag och han stannade med ena foten på plankan till skeppet. Han såg frågande på mig när jag sprang fram till honom. Jag lade händerna på hans axlar och ställde mig på tå för att kunna kyssa honom snabbt på kinden. Han såg chockat på mig.
- Kom hem levande...okej?, sa jag med ett leende och han nickade med samma chockade uttryck i ansiktet. 
- Gundar jag vet att du säkert vill stanna med din kvinna, men vi måste faktiskt ge oss iväg nu, sa Heimdall otåligt med en suck. 
- Jag kommer stå här och vänta på dig, försäkrade jag och log. Han log svagt tillbaka och gick ombord på skeppet. 

Skeppet försvann i horisonten och jag kunde inte se det längre.
- Midgård, viskade jag men Gundar var fortfarande inte tillbaka. Konstigt nog så hade det varit svårare att säga farväl till Gundar än till far...men jag var inte så nära min far...Gundar var min bästa vän. Han var två år äldre än mig men ändå valde han att vara med mig istället för de i hans egna ålder. Ända sedan han fyllde sexton har jag gått omkring och oroat mig för den här dagen. När alla pojkar i byn fyllde sexton fick de åka på sitt första plundringståg. När pojkarna fyllde sexton blev de män och plundringståget var som ett prov, eller en början på deras nya liv som män. Flickorna blev myndiga när de fick sin första blödning. När en kvinna blev myndig så betydde det att hon kunde skaffa sig en man. Jag var inte myndig än...och jag var livrädd för att bli det. När en kvinna fick sin första blödning hölls en fest för att visa byn...eller alla män i byn...att en ny kvinna var tillgänglig.
- Raiva kom och mata grisarna, ropade mor från vägen till byn. Jag vaknade ur mina tankar och slet blicken från det tomma havet.
- Kommer, ropade jag och mor började gå mot marknaden med en korg hängande på armen. Jag lämnade hamnen bakom mig och gick hem till grisarna.
Jag slängde våra matrester ner i inhägnaden där grisarna stod och grymtade. Nu när far var borta skulle jag och mor få lov att ta hand om allt själva...jag vet inte hur länge. Plundringar kunde ta några månader eller i värsta fall...flera år. Tanken att vara utan Gundar i flera år var skrämmande och jag sköt genast iväg den.
- Han lovade att han skulle komma tillbaka så snabbt som möjligt, sa jag till grisarna. Allt jag fick till svar var några grymtningar.
- Han kommer komma tillbaka, han skulle aldrig lämna mig ensam här, pladdrade jag och lutade mig mot staketet och såg ner på dem.
- Och när han kommer tillbaka kommer allt bli som va..., jag avbröt mig själv. Gundar var myndig nu...när han kom tillbaka skulle han säkert leta rätt på en kvinna och skaffa en familj, och jag skulle lämnas utanför. Jag ruskade på huvudet för att få bort de dåliga tankarna.
- Allt kommer bli som vanligt...allt kommer bli bra, sa jag bestämt till mig själv och lämnade grisarna med bestämda steg. Jag gick in i köket för att hjälpa mor med att baka bröd. Hon hade köpt allt som behövdes på marknaden och stod nu och blandade degen.
- Å bra att du är här, sa hon och vände sig om.
- Det här kommer bli tufft nu när din far inte är här, sa hon uppgivet och suckade ljudligt. Hade hon redan glömt vilken dotter hon hade?
- Bara du kunde bli myndig snart så att du kunde hitta en man, muttrade hon högt och började knåda degen. Jag blängde på hennes rygg och gick fram för att hjälpa henne.
- Jag behöver ingen man, sa jag självsäkert och hon fnös.
- Så du vill dö ensam? snäste hon och jag suckade.
- Nej mor...det var inte så jag menade, jag menade bara att jag inte behöver en man för att överleva, sa jag och formade en limpa.
- Har du hittat någon intressant? frågade mor och jag stannade mitt i en rörelse. Varför pressade hon mig såhär?
- Nej, muttrade jag och fortsatte med brödet.
- Så du är inte intresserad i Gundar då? frågade mor och jag stirrade på henne.
- Nej...han är bara min vän..., sa jag och mor verkade pusta ut.
- Bra...du kan få mycket bättre, sa hon och log. Jag log inte tillbaka.
- Vad menar du? snäste jag och hon såg chockat på mig, men hon fortsatte att le.
- Gundar är inte tillräckligt bra för dig, det finns många bättre män i byn, sa hon vänligt, men jag blängde bara på henne.
- Gundar är en bra man, bättre än alla i den här byn, han låter mig vara den jag är, fräste jag ilsket.
- Så du vill ha honom? frågade mor och flinade svagt.
- Nej sa jag ju, sa jag irriterat och lämnade huset. Brödet var ändå klart. Varför gjorde mor sådär? Jag suckade och börjar gå rakt fram, utan att veta vart jag skulle. Tankarna virvlade runt i mitt huvud som en orkan av blandade tankar. "Gundar är en bra man...men han är bara en vän...gillar jag honom?...nej han är bara en vän...men är jag verkligen säker på att jag inte känner mer för honom?...ja han är bara en vän...punkt slut". Tankarna fortsatte att eka och virvla i mitt huvud och jag märkte inte att byn redan var flera meter bakom mig. Jag stannade och märkte att jag stod mitt på en stor grön äng...eller rättare sagt stod jag mitt i vår hage. Ett svagt minne om hur jag klättrade över staketet och hoppade ner i hagen dök upp i mitt huvud. Ett grönt streck syntes i horisonten framför mig...skogen! Jag hade inte ridit i skogen på evigheter! Jag såg mig omkring i hagen och fick tillslut syn på min svarta häst i andra änden av hagen.
- Cheveck!, ropade jag och han lyfte sakta på sitt huvud och såg på mig med sina mörka ögon. Jag visslade högt och han började trava mot mig. Att rida utan sadel var inte det skönaste sättet att rida på precis, eller det lättaste, men jag hade gjort det så många gånger nu så jag klarade det galant. Cheveck stannade framför mig och jag hoppade upp på honom.
- Förlåt för att jag inte har tagit ut dig på ett tag, men jag har haft fullt upp, sa jag ursäktande och han frustade åt mig.
- Du tänker inte förlåta mig på ett tag va? mumlade jag och manade honom framåt mot staketet.
- Kom igen nu...jag lovar att jag ska ta ut dig oftare, sa jag bedjande när han vägrade börja galoppera. Han gnäggade och ökade farten till galopp. Det var skönt att känna vinden mot ansiktet igen. "Varför har jag inte gjort det här oftare?" tänkte jag undrande. Cheveck hoppade enkelt över staketet och fortsatte i hög fart mot det gröna strecket som var skogen.
Efter ett tag slukade skogen oss och Cheveck saktade ner farten till skritt. Skogen var full av liv. Fåglarna kvittrade från vartenda lilla och stora träd i skogen. Just den här skogen var nästan helt tom på de farliga djuren. Jag hörde ljudet av rinnande vatten och jag styrde Cheveck mot det välkomnande ljudet. Cheveck lydde mig villigt i början, men när det bara var en liten bit kvar till vattnet stretade han vilt emot.
- Cheveck, sluta...vad är det med dig? sa jag irriterat men han vägrade fortsätta framåt. Tillslut gav jag upp och hoppade ner på marken.
- Stanna här så kommer jag snart, sa jag och såg honom rakt i ögonen. Jag hade kommit på varför ljudet hade låtit så lockande...jag var verkligen törstig. Törsten brände i halsen och min mun var torr.
- Jag ska bara dricka lite...okej? sa jag lugnande och lämnade honom bakom mig.
När jag kom fram till bäcken satte jag mig ner på huk och kupade händerna i det kalla vattnet. Jag förde vattnet mot munnen...men ett plötsligt ljud fick mig att stanna mitt i rörelsen. "Hur kan man stå ut med det här irriterande ljudet?". Jag vände blicken uppåt, men det fanns ingen där som kunde ha sagt den där meningen. "Men kan de inte hålla tyst?". Rösten lät väldigt irriterad och jag märkte att den fanns i mitt huvud. "Toppen, det är en sån där människa. Den kommer säkert springa skrikande iväg när den får syn på mig". Jag stirrade in mellan träden. Jag var helt hundra på att den människan var jag.
- Ha...hallå? ropade jag skakigt. "Ånej...nu vet den att jag är här".
- Vem där? ropade jag men jag fick inget svar. "Kan den inte bara gå?".
- Visst...jag ska gå, sa jag högt och ställde mig upp. "Hur visste den att jag tänkte det? Var det en slump?". Rösten lät skärrad och jag valde att stanna.
- Nej det var ingen slump...jag kan höra dig, sa jag och det blev plötsligt helt tyst.
- Hallå? ropade jag och försökte se vem det var som pratade. "Kan du höra mig?", frågade rösten förvånat och jag nickade.
- Kom fram, sa jag men ingen visade sig. "Det här är otroligt...jag kan äntligen berätta sanningen...men om du vill att jag ska komma fram så måste du lova att inte skrika". Jag nickade tveksamt och såg mig omkring. Framför mig dök en gigantisk röd drake fram och den såg rakt på mig med sina stora gula ögon. "Jag kommer dö...jag kommer dö...jag kommer dö" tänkte jag skräckslaget och stirrade på det gigantiska monstret framför mig. "Jag kommer dö".



Milvum

Jag tog upp tallriken och slickade den, så som far hade gjort med sin. Mor städade.
Jag tog upp tallriken och slickade den, så som far hade gjort med sin. Mor städade. Far såg belåtet på mig och nickade. Jag la ner tallriken på bordet och rapade. Av ren reflex satte jag handen över munnen och mumlade "ursäkta".
- Så ska det låta min son! sa far och klappade mig på axeln. Mor himlade med ögonen och tvättade av våra tallrikar i en träbalja. Någon skrek till i bakgrunden.
- Hörde ni det där? frågade jag och blev allvarlig. Det lät som om någon hade ont.
Far bara skrattade och struntade i det hela.
- Du blir en bra viking du!
Jag tackade mor  för frukosten och hon kramade mig. Far följde med mig ut.
- Har du varit och plundrat förr? frågade han och lade sin arm runt mig. Han var stor och muskulös, jag liten och tunn, jag skulle aldrig bli en bra viking.
Jag skakade på huvudet.
- Jag är inte myndig, svarade jag och försökte se varifrån skriket hade kommit.
- Inte? sa far förvånat. Jag var förvånad över att han blivit så förvånad. Jag nickade.
- Jag är bara femton somrar, sa jag sedan.
- Jaha då... mumlade han en aning besviket, så du följer inte med mig till Sverige då?
Vart låg det? Jag hade ingen aning om någonting. Men jag vågade inte fråga, för då skulle jag verka väldigt dum.
- Jag hoppades på att kunna ta med dig, sa far. Jag ville ju följa med. Kunde inte det räcka? Att man ville.
- Jag vill.
Far skrattade och tog tag i mig hårdare.
- Du är en riktig going du! Min son! jublade han. Vi gick längs stigen och in i skogen.
- Jag ska hjälpa pojkarna att göra i ordning inför resan. Jag nickade och vinkade adjö. Egentligen borde jag umgås mer med far, eftersom han ändå snart skulle fara. Men jag var mer intresserad av vem som behövde min hjälp. Ett lågt muttrande ljud kom från skogen, det visste jag. Men jag visste också att bara jag kunde höra det. För om mor hade hört skriket när vi åt frukost skulle hon ha blivit alldeles förskräckt. Jag fortsatte gå djupare in i skogen, och hela tiden tittade jag bakåt för att komma ihåg vart jag hade gått. För att hitta hem igen.
Mamma, mor, var är du? snyftade någon. Det var säkert samma person som hade ropat på mig tidigare idag.
Mamma, mamma? 
- Hallå? ropade jag in i skogen och hörde min egen röst eka mot klipporna. Inget svar. Jag ropade igen. Men det hade blivit alldeles knäpptyst. Jag var besviken. Nu när jag var här beredd på att rädda någon så behövde ingen hjälp längre. Irriterande. Jag började trava hemåt igen med snabba steg. Tänk om det bara var jag som inbillade mig.

När jag var hemma gick jag direkt i i det gemensamma sovrummet och klädde av mig. Jag virade ett hjortskinn runt kroppen och lade mig ner på golvet. Mina kläder låg under mitt huvud. Jag blundade och försökte somna, men far snarkade bredvid mig. Mor låg tätt intill honom. Jag vände mig bort från dem och koncentrerade mig på mina andetag.
Jag känner igen din röst, jag kände igen den.
"Svara mig då" tänkte jag.
Jag hör dig.
Jag satte mig upp och lyssnade noga.
Jag har tankekontakt med dig. Jag är liten, men det betyder inte att jag är helt dum.
"Vem är det?" tänkte jag och hoppades på ett riktigt svar den här gången.
Jag är också ensam, Milvum.
Jag orkade inte höra mer och blockerade därför mina tankar och föll i en djup sömn.


- Vakna nu sömntuta!
- Jaja... mumlade jag och satte mig upp. Far med sitt långa skägg och svarta hår var klädd i fina kläder och olika yxor hängde i hans skärp som var knäppt hårt runt den runda magen. Jag hörde mamma gråta högt i köket.
- Hur klarar du av att ens gå ut ur huset utan att hon blir sån där? skämtade far och pekade bakåt mot köket med tummen. Jag log och tog mig upp på fötter. Far lät mig klä på mig ifred i sovrummet. När jag var klar gick jag in till köket där mor sa farväl till far som försökte få henne att tro på att han skulle komma hem levande.
- Jag dör inte! sa han och kramade om henne. Jag flinade åt mor som alltid skulle vara så orolig och överbeskyddande. Men hon var min mor, trots att hon inte var perfekt.
Följ med honom, det är det du vill.
"Nej! Så får man inte göra", tänkte jag och förstod att den menade att jag skulle smyga mig på skeppet och vara med far.
Du bestämmer, men jag tror att du skulle gilla att bryta mot regler....
"Varför fortsätter du rota i mitt huvud?!" väste jag irriterat i mina tankar.
Jag känner dig bättre än du själv. Du är trött på att alltid vara duktig och snäll, så varför inte bryta en liten regel då och då?
Varelsen hade rätt. Jag hatar att lyda order, jag vill ha mina egna lagar. Varför skulle alla andra bestämma över mig hela tiden?
- Hejdå mor och far! jag gav dem en varsin hastig kram, tog en skinnryggsäck och vinkade när jag gick ut ur stugan.
Bra Milvum! Var dig själv.
Hur kunde någon känna mig så bra att man kunde övertala mig att riskera mitt och dessutom andras liv? Jag gillade det. Lite spänning i mitt annars tråkiga liv var bra för mig.
 Några män skrattade högt när de var på väg in i skeppet. Om de såg mig skulle de genast veta att jag försökte smyga mig in. Jag gick ut på bryggan och gömde mig bakom några små roddbåtar som tagits upp på bryggan för att lagas. Jag råkade snubbla och föll över en av båtarna. Den vinglade ett tag och jag blev rädd för att den skulle falla ner i vattnet. Jag hade tur, för den slutade vingla och jag klev ut ur den. När jag böjde mig ner för att torka bort lera från byxan trots att det egentligen inte gjorde något att vara lite smutsig upptäckte jag ett litet sår på knäet. Jag tryckte handen hårt mot den men det bara fortsatte blöda. Jag svor tyst för mig själv och började gå tillbaka. Jag joggade till skogen och försökte att inte bli sedd, trots att jag nästan haltade mig sakta framåt. Ett par små flickor lekte med sina kottdjur vi en stor sten utanför skogen. Jag gick runt dem och in i skogen. När jag kommit så långt in att ingen kunde se mig längre satte jag mig ner på en mossig sten och började rengöra såret. Det såg illa ut. Blod rann ända ner till hälen. Varför skulle det hända just nu? Jag hade ju bråttom, snart skulle de åka. Jag plockade blad från olika träd i närheten och spottade på dem. Jag tvättade såret med mitt eget saliv. Det hade gjort mindre ont med vatten, men jag hittade ingen liten bäck i närheten. Naturligtvis fanns ju havet, men inget sved mer än att hälla saltvatten på ett stort köttsår.
En lågt grymtande avbröt mitt putsande. Jag satt stilla och lyssnade. Ryggsäcken hade jag tagit av mig och jag på marken. Plötsligt rörde den på sig. Jag lyfte på den och såg en liten blå ödla hänga kvar i den. Den hade ett vitt slem över sig och höll hårt fast med tänderna i skinnet. Jag skakade ryggsäcken ända tills den med ett litet gnällande ljud släppte den. Djuret rullade på marken och satte sig sedan upp som en hund och glodde på mig med sina små vita ögon. Den hade inga mörka pupiller och såg lite skrämmande ut. Ödlan hade vingar och lång taggig svans. Jag sträckte ut handen för att röra vid den. Den lilla varelsen satt alldeles stilla och bakbenen darrade. Jag lät handen ligga på marken framför den. Det var en liten risk egentligen, den skulle när som helst kunna slita bort ett finger med sina små men ändå starka käkar.
Jag såg tveksamt och förvånat på när draken klev upp på min hand. Den satt stilla, och när jag lyfte handen för att titta mer ordentligt på den kurade den ihop sig till en liten boll på min handflata. Jag log när den andades kall luft på mig. Det kittlades när svansen viftade på sig längs min handled. Draken såg på mig. Den stirrade in i mina ögon. Ögonen började byta färg från vitt till gråbrunt och sedan svart. De snälla ögonen tindrade i solskenet. Jag klappade den försiktigt med min vänstra hand.
Jag vill vara din. 
Jag hade helt glömt hur snabbt tiden brukade gå när man var ensam i skogen. Jag la ner draken på marken och ställde mig upp.
Gå inte.
-Jag måste, sa jag. Draken var gullig. Och väldigt häftig, men jag kunde inte ta med mig en drake på skeppet. Om vi skulle vara borta länge kunde den redan hinna bli fullvuxen, och det skulle inte bli bra. Vuxna drakar blir stora. Jag visste inte så mycket om dem, men jag visste iallafall att en drake kunde bli upp till åtta meter lång. När jag skulle säga "farväl" till den lilla draken var den plötsligt försvunnen. Men det var väl bara bra, för då skulle den inte fortsätta förfölja mig. Jag hoppades att den skulle gå tillbaka till sin mamma, men skulle den ha någon som kunde ta hand om den skulle den ju aldrig kommit till mig. Jag bestämde mig för att strunta i hela drakgrejen och tog upp ryggsäcken och hängde den på ryggen. Det kändes som att den skulle ha blivit några kilo tyngre, men jag inbillade mig säkert igen.

___________________________________________________________________________

Nu händer det något i alla fall!!! ^-^
Jag hoppas att det blev bra!!! :P
Kan ni inte vara så snälla och visa att ni finns, och kommentera vad ni tycker??? Snälla???
//Bokberoende ^-^

Jag är faktiskt nöjd den här gången! Ni får vara beredda på att det kommer att ta ungefär 2-3 dagar för varje kapitel att bli klart i fortsättningen :)
För nu är det bara två veckor kvar av skolan och det finns många prov att läsa till, och på sommaren tar det väldigt lång tid för mig att skriva ett kapitel ^-^ För då är jag helst ute typ hela tiden och badar eller liknande :P
Hoppas ni gillar Obalans :D
Nöff Nöff & keep reading!!
// LillGrisen

Obalans- Kapitel 2

Raiva




När jag kom hem var mor och far redan i färd med att mata våra grisar och hästar. Hönsen hade ännu inte fått mat...det var visst min uppgift idag. Jag tog en hink med frön och gick bort till hönsgården bredvid huset. När de såg mig komma blev de överlyckliga.
- Är ni hungriga? frågade jag med ett leende och strödde ut en näve frön på marken. Genast attackerade de fröna och började äta. Jag skrattade och strödde ut lite mer frön innan jag gick tillbaka med hinken till huset där jag hade hittat den. Nu var alla djuren matade och det var dags för att gå till marknaden för att byta till sig användbara saker. Jag gick in i huset och tog korgen som mor hade fyllt med saker som jag kunde byta mot annat. Marknaden låg mitt i byn, ganska nära mitt hus. Marknaden bestod av olika bord fyllda med fynd och mat. När jag kom fram märkte jag att det var lite mer folk där än vanligt, det berodde på att ett skepp just hade kommit tillbaka efter en plundring, på grund av det så fanns det många nya fynd som man kunde byta till sig. Jag gick längst borden och slängde snabba blickar på alla föremål, men jag var inte ute efter saker, jag letade efter mjöl till min mor. Tillslut hittade jag det jag letade efter på Hannas bord. Hanna var en snäll ung kvinna som aldrig försökte lura någon. Hon hade långt gyllene brunt hår som hon alltid hade samlat i en lång fläta längst ryggen. Hon hade gröna ögon och var den vackraste kvinnan i byn. Hon var den kvinnan som många män ville ha, men hon ville inte ha någon av dem. Hon var fortfarande ensam, men det var för att hon ville vara ensam.
- Vad söker du? frågade hon med sin vänliga röst.
- Jag söker mjöl till min mor, svarade jag med ett leende.
- Hur mycket? frågade hon och tog en tom liten säck och en liten spade från marken.
- Fem skopor, svarade jag och hon började hälla i mjöl från en stor säck ner i den mindre säcken, med hjälp av spaden. När hon hade hällt i fem spadar mjöl i säcken knöt hon den och lade ner den på bordet. Jag tog upp en limpa ur korgen och gav den till henne som betalning. Hanna älskade nämligen mors bröd och jag betalade henne alltid med det. Hon tog emot det och log belåtet. Jag tog säcken från bordet och lämnade hennes bord. Nu skulle jag hem, vi behövde inget mer idag. Jag började gå mot vårt hus och fick lov att tränga mig förbi alla människor som hade kommit till marknaden. Jag såg på borden som jag passerade. De flesta borden var fulla med smycken och annat kravs. Jag såg något som blänkte till i ögonvrån och jag stannade vid ett bord med kravs. Bordet var överfullt med olika smycken av trä, skinn, och stål, men det var inte något smycke som hade fångat min uppmärksamhet. Mitt bland allt bråte låg en vacker kniv med ett blänkande brunt handtag och ett svart fodral med ett broderat mönster i. Broderiet var av brunt skinn och föreställde en gren med utslagna blommor och knoppar.
- Är du intresserad av något unga dam? frågade en mörk röst och jag slet blicken från kniven för att se på mannen som ägde bordet. Det var Heimdall, han hade varit med på Gendals plundringståg.
-Vad vill du ha för det där kniven? frågade jag och pekade på kniven bland alla smycken. Han tog upp den och såg på den ett tag.
- Vad har du för nåt? frågade han och såg på min korg. Jag ställde ner korgen på bordet och han började rota bland sakerna som låg i den. Han tog upp ett halsband som jag hade flätat för ett tag sedan.
- Vart har du fått det här ifrån? frågade han.
- Jag har flätat det själv, svarade jag och han tvekade lite.
- Jag skulle nog kunna få mycket mer för kniven än det här, men det duger, som tack för att du hjälpte till att lasta av skeppet idag, sa han och lade ner kniven i korgen och halsbandet på bordet.
- Tack, sa jag med ett stort leende och lämnade bordet.
- Det var så lite, men var försiktig med den där nu. Det är ingen leksak, ropade han efter mig. Jag tog kniven ur korgen och stannade för att gömma den i ett hemligt fack i min högra stövel. Stövlarna var ganska breda upptill så jag kände inte ens att jag hade kniven där, och min klänning skymde den övre delen av dem så kniven syntes inte.
När jag kom hem lämnade jag korgen på bordet och började baka nytt bröd till ikväll. Det skulle bli en fest ikväll på marknadsplatsen, som alltid när ett skepp återvände hem från en plundring eller ett krig. Ikväll skulle vi fira att Gendal hade kommit hem igen med sin besättning och att deras plundring hade varit lyckad. Ingen hade dött den här gången.
Dagen segade sig fram medan jag gjorde alla sysslor. Jag tog hand om hästarna, hjälpte far att laga ett staket till hästarnas hage och plockade ägg från hönsgården, men tillslut så blev det äntligen kväll och det var dags för att gå till marknadsplatsen. Jag gick lite före mor och far, de skulle bara kolla till alla djuren en sista gång innan de också skulle gå till festen. Det var mörkt och någon hade tänt facklor som stod i behållare längst alla vägar. Mitt på marknadsplatsen brann en stor eld och sång, prat och skratt hördes redan. Medan jag närmade mig elden blev alla ljud också högre. Det stod och satt människor lite här och var, och nästan alla hade en bägare i händerna som säkert innehöll mjöd. Jag stannade och sökte med blicken efter Gundar. Jag såg honom inte nånstans. "Vart kan han vara?" tänkte jag fundersamt och såg mig omkring efter honom.
- Letar du efter mig? sa en röst bakom mig och jag ryckte förskräckt till. Jag vände mig om och såg irriterat på den skrattande Gundar.
- Varför gjorde du sådär för? frågade jag irriterat.
- Det var inte meningen att du skulle bli rädd, skrattade han men tystnade tillslut. Jag suckade och drog med honom närmare elden.
- Raiva, det är en sak som jag måste berätta för dig, sa han plötsligt besvärat. Jag såg oroligt på honom. Elden lös upp hela marknadsplatsen och det var inte alls svårt att se någon inom de närmaste metrarna.
- Jo det är så att..., började han men en annan röst avbröt honom. Gendal stod framför elden på en tunna och alla tystnade runt omkring honom.
- Det har blivit lite ändrade planer, sa han högt så att alla kunde höra. Gundar såg ner i marken och vägrade möta min blick. Tillslut så gav jag upp och såg på Gendal istället.
- Mitt skepp kommer avgå i morgon bitti, fortsatte han och en tung tystnad lade sig över marknadsplatsen. Viola stod en bit från sin man och såg sorgset ner i marken. Jag stod som förstelnad...skulle de ge sig av i morgon? Varför? Som om han hade läst mina tankar sa Gendal:
- En storm är på väg och vi måste komma så långt bort från den som möjligt...annars kan vi inte ge oss av förrän om en vecka. Jag kände en hand på min axel och jag mötte Gundars sorgsna blick.
- Nu när ni vet det så kan vi fortsätta fira den lyckade plundringen och be om att nästa kommer bli minst lika bra, sa Gendal och höjde sin bägare med mjöd.
- Må Tor hjälpa oss på färden över havet, avslutade han och alla höjde sina bägare.
- Kom, viskade Gundar och drog med mig bort från festen. Jag lät honom dra med mig mot hamnen. Hamnen var tom, alla var ju på festen...inte ens Hälmar var här. Det var antagligen därför som Gundar hade fört mig hit. Vi stannade och han mötte min tomma blick.
- Varför har du inte sagt något? frågade jag tyst.
- Jag fick veta det efter att du hade gått i morse, jag fick aldrig något tillfälle att berätta det för dig, sa han ursäktande.
- Jaha, sa jag bara och en tystnad sänkte sig över oss.
- Kommer du och säger adjö i morgon? frågade han och log när jag nickade.
- Självklart, sa jag och kände hur en tår rann ner för min kind. Tur nog så var inte hamnen upplyst med facklor, så Gundar kunde omöjligt se tårarna som tyst rann ner för mina kinder.
- Följer du med tillbaka till festen? frågade han och jag nickade. Jag torkade snabbt bort tårarna och följde med honom tillbaka till festen. Om han skulle ge sig av i morgon så ville jag spendera hans sista kväll med honom.


Milvum
För att försöka glömma satte jag mig framför datorn. Hela skärmen blinkade i svart, blått och gult.
- skit! muttrade jag och försökte på datan att fungera igen. Men istället blev mitt rum alldeles mörkt. Säkert något slags strömavbrott. Jag gick till hallen för att kola till propparna. Men ingen hade lossnat eller spruckit. Det var väl något med strömmen i hela stan då, för det skulle ju inte bara kunna vara vår lägenhet som inte hade någon el.
Resten av höghuset låg också i mörker. Jag gick ut på gatan och såg gatulamporna slockna en för en.
- Entra ahí muchachos! Permanezca en el interior, siempre y cuando puedas! ropade en turist bakom mig. Det var en kvinna med svart hår uppsatt i en liten bulle högt uppe på huvudet. Det enda jag kunde förstå av vad hon sa var att det var spanska hon talade. Det listade jag såklart ut eftersom jag har sett många filmer och kunde slå vad om att det var spanska hon talade genom sättet hon pratade på. Jag försökte prata engelska till henne istället, eftersom jag bara kunde orden "amigo" och "hola" på spanska. Hon förklarade att jag borde stanna inomhus och att något hemskt höll på att hända. Innan jag stängde glasdörren bakom mig såg jag att hon föll ner på marken och bibeln hon hade haft i famnen låg på asfalten bredvid henne. Turisten knäppte sina händer och bugade sig mot ingenting, bara den tomma himlen som fylldes av rött eldigt ljus. Jag bländades av eldflammorna som lekte på den gråa himlen. 


- Milvum!
- Milvum vakna!
Jag blinkade med ögonen och såg mig omkring.
- Lilla Milvum, du hann skrämma mig riktigt ordentligt! Mor kramade om mitt huvud och kysste mig i pannan. När jag satt mig upp torkade jag bort den blöta fläcken som kyssen lämnat kvar.
- Vad hände? frågade jag och stirrade på henne. Mor såg annorlunda ut. Hon hade runda kinder och håret hade börjat få gråa hårstrån. Hon såg så gammal ut.
- Åh, min lilla pojke! Du minns ju inte, sa hon förskräckt och började pyssla om mig. Hon drog med handen genom mitt kopparbruna hår och log. Jag var så förvirrad att jag omöjligt kunde le tillbaka. Mor lämnade mig ensam lade jag mig ner på det mjuka fårskinnet och blundade. Jag såg bilder på ett blekt vackert kvinnoansikte. Hennes hår låg i lockar runt huvudet och ögonen var vidöppna. Plötsligt blev hennes läppar rosenröda igen. Samma färg som rosorna i hennes famn. Flickan var i min ålder, gissade jag. Hon hade underbara gråa ögon som glittrade i solskenet...
Mina tankar bröts när mor kom in i stugan igen med en stor balja. Hon ropade till när ett par droppar vatten rann ut ur den och träffade hennes arm. Mor tog en duk ur sin kjol och doppade den i vattnet i baljan. Hon la duken över min panna, den var het. 
- Snälla ligg stilla och slappna av, sa en mild röst. Vi var inte ensamma.
Jag öppnade ögonen igen, trots att jag precis hunnit blunda. Bredvid mor stod en kvinna med långt blondt hår. Hon sträckte vänligt ut sin arm.
- Goddag, sa hon och bugade blygt, jag heter Iris.
- Goddag... Iris svarade jag, jag är...
- Milvum, hon hade ett brett leende på läpparna. Jag nickade. Mor tog upp en till duk och doppade den i baljan. Ännu en kvinna steg in i stugan. Först nickade hon till mor som log till svar, men hon undvek ögonkontakt med mig. När hon tog duken från mors hand och började tvätta av mina fötter såg jag att det inte alls hade varit en vuxen kvinna, utan en liten smal svarthårig flicka. Hon var mörk. En slav, antagligen någon som vikingarna släpat med sig hit.
Iris böjde sig ner mot mitt ansikte och viskade försiktigt och väldigt tyst i mitt öra.
- Din mor har pratat mycket om dig, sa hon.
Iris började knäppa av mig min tröja och la den över en bänk där baljan låg. Hon tog den varma duken från den mörka flickan och började tvätta av min överkropp. Hur kunde jag vara full av ärr helt plötsligt? Jag kom inte ihåg någonting. Det kändes tomt. Jag visste att något hade hänt, det var något som hade gjort mig illa. Men jag visste inte vad. Och hur farligt kunde det vara att fråga?
- Mor, suckade jag, vad hände?
- Du ramlade, svarade Iris med sin mjuka röst och råkade pressa duken så hårt på ett av såren att det sved. Jag pressade ihop ögonen och grimaserade. Mor svarade inte, för hon hade redan börjat smörja in mitt ansikte med någon illaluktande kräm. Jag skulle fråga mor igen sedan när vi fick vara ifred.
- Vad är det där? frågade jag istället. Hon såg frågande på mig och jag såg upp mot min panna som var full av krämklumpar för att visa att det var det jag menade.
- åh... en slags dyr blandning av örter som din far tog med sig, hon såg inte alls mig i ögonen utan fortsatte besvärat smörja in mig. Iris hade tvättat såren och hjälpte henne. Lillflickan masserade mina fötter. Det kändes obehagligt att ha så många människor så nära mig. Jag hade upplevt det förut, men jag mindes inte när.
Det var något speciellt i hennes svar som gjorde mig intresserad. Far? 
- Han har kommit hit, mor höll tillbaka tårar. Men varför höll hon på att gråta? Var det inte bra att far har kommit.
- Mor... Jag förstår inte.
Hon mumlade något och sprang snyftande iväg. Det var konstigt....
- Okej.... Låt mig förklara åt lilla Milvum, hon flinade och fortsatte, din far är viking. Och nu har han kommit tillbaka, men har bestämt sig för att åka iväg igen. Därför är Sonya så förstörd, för hon tror att han inte älskar henne längre.
- Är min far viking? konstigt nog var jag inte ledsen över det som mamma var, menar du allvar?
Iris nickade. Flickan som hade slutat massera mina fötter blängde elakt på mig. Jag hade lust att springa iväg och berätta för far att han var den bästa fadern någonsin.... Men mor skulle inte tycka om det, och dessutom behövde jag vila. För allt tänkande hade gjort mig tröttare än någonsin. Innan jag somnade tackade jag Iris som vänligt rufsade till mitt hår och undvek att titta på den lilla slavflickan.




_________________________________________________________________________________

Förlåt för att min del blev så kort...och händelselös igen!!! -.-' Jag hoppas att det kommer hända mer i Lillgrizens del!!!
KOMMENTERA!!!! XD
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^-^

Yoohoo.... Äntligen klar :) Nu är jag överlycklig....
Hoppas ni gillade det för jag kämpade med att klämma in allt om pappan osv.
Längtar till kapitel tre!! :D
Nöff Nöff
//Lillgrisen *-*

Avbrott... -.-'

Hello everyone on this planet that we call Earth!!!

Här hos oss är man ledig den här veckan från onsdag till söndag!!! :P Nu tänker ni säkert "Yay nu kommer det säkert komma många kapitel den här veckan!!! :D". Ledsen men det kommer tyvärr inte hända... -.-' Jag ska till vår stuga som ligger LÅNGT LÅNGT UTE I EN SKOG DÄR DET INTE FINNS INTERNET! :(!! Jag kommer inte kunna skriva något under helgen!!! -.-'

Kapitel 2 borde komma ut idag...Lillgrizen blev aldrig klar med sin del igår så därför fick ni inget kapitel då...men hon borde bli klar idag!!! :P Och jag ska försöka skriva min 3 del så att ni kanske kan få kapitel 3 idag också!!! XD YAY!!! -.-' Jag hoppas att ni gillar obalans... ^-^
Vi skulle bli väldigt glada om ni kommenterade kapitlen...eller skrev i chatten vad ni tyckte!!! :P
Hare brae så länge dåre!!! :P
//Bokberoende XD

Obalans- Kapitel 1

Milvum

Jag stängde dörren och klev in i hallen. Mitt blöta mörka hår hängde över ansiktet och jag rös till i kylan från mina genomvåta kläder. Jag hängde jackan över en stol som stod utanför glasdörren till vardagsrummet. Lägenheten var tom. Jag trippade på tårna för att blöta ner så lite som möjligt när jag tog mig till mitt rum. Alla dörrar var öppna och jag passade på att titta in i Lianas rum. Hennes svarta gardiner var dragna över fönstret och hon låg själv i sin vitklädda säng och sov. Hennes mobil låg på skrivbordet bredvid sängen och blinkade till. Det var säkert pojkvännen som sms:ade godnatt. Jag orkade inte bry mig i Lianas dumma privatliv, och jag önskar att hon någon gång skulle lämna mig ifred också. Inne i mitt sovrum klädde jag av mig och satte på mig ett par nya blå mjukisbyxor och en ren vit t-shirt. När jag drog av mig de våta strumporna slog klockan halv elva. Jag smög mig in i köket, noggrann med att absolut inte väcka Liana, för annars skulle hon gissa vart jag hade varit och skvallra för pappa.
 Hela kvällen hade varit okej, innan Zac kom med sina kompisar och förstörde allt. Laura hade precis bjudit mig att dansa men alla tjejer försvann när han kom. Zac hade varit helt full och slängt glas och tallrikar i golvet. Han var den som alltid gick runt full i stan.
Jag kände mina kinder bli röda och pulsen bli snabbare när jag tänkte på den där kvällen. Jag hade blåmärken över hela överkroppen. Jag småsprang till badrummet och tvättade såren i mitt ansikte. Sedan satte jag på ett par Hello Kitty-plåster som jag hittad i mammas sminkpåse.
Jag var alldeles utmattad och somnade nästan direkt.

Zac kom in i Emmas föräldrars lägenhet och började dansa med. Emma skällde på honom för att ha kommit till festen utan att vara inbjuden. Han bara skrattade och fortsatte dansa. Han välte omkull ett bord med läskflaskor och en chokladpaj. Allt föll ner på golvet. Ett par tjejer hjälpte Emma att städa upp alla saker, men Zac blev bara fullare. Han hade tagit med sig öl som han bjöd till de andra killarna och andra tjejer som inte gick i vår klass. Jag hade lust att hjälpa tjejerna, men jag vågade inte. Jag var alldeles för blyg och alla skulle säkert tycka att jag var en fånig gullgris. Medan jag  hade stått och tittat på flickorna som skurade golvet med gula servetter hade Zac fått för sig att ge sig på Tony. Tony var ingen att bråka med. Han var lättirriterad och mycket aggressiv. Zac hade antagligen börjat irritera honom med flit, och därför var det slagsmål. Golvet som Emma hade städat blev kladdigt igen. Zac blödde från näsan och slog Tony i ansiktet med nävarna.
- Lägg av nu! hörde jag mig själv skrika. Ett tag blev det alldeles tyst. Jag såg Emmas våta kinder i ljuset från köket där hennes kompisar hade gömt sig för att slippa trubbel. Emma snyftade ett par gånger och såg in i mina ögon. Hennes bruna ögon tindrade klart men tårarna fortsatte rinna. Det var som att tiden stannade. Men sedan fick jag Zac´s knytnäve i ansiktet och föll ner på golvet. Emma började dra i hans blodiga tröja, men han knuffade iväg henne och hon kröp in i köket, högt snyftande.
 
Jag satte mig hastigt upp i sängen och flämtade högt. Drömmen kändes så verklig, som att det precis hade hänt. Men det hade det ju. Nästan.
Jag tittade på den självlysande väckarklockan som låg under min säng. Den visade kvart över ett. Jag hade vaknat på grund av en mardröm mitt i natten. Imorgon var det skoldag igen, och hela natten låg jag i min säng och kände mig trött. Men det gick inte att somna om.

Hela dagen hade segat sig framåt. Inget blev bra. Alla hade en dålig dag idag. Det första Emma gjorde när hon såg mig komma in i klassrummet och be om förlåtelse för att ha kommit för sent var att krama mig. Hon bara ställde sig upp och kramade mig. Sedan satte jag mig bredvid henne. Hennes föräldrar hade blivit jättearga när de kom hem och såg att hela huset var förstört, men Emma bara log mot mig. Jag kände på mig att hon innerst inne ville gråta eller skrika, men hon bet ihop och försökte se glad ut. Det var det jag gillade med henne, att hon aldrig gav upp. Hon bara fortsatte kämpa.


Raiva

Dörren smällde igen på våningen under. Jag förstod genast att det var far som hade kommit hem för jag hörde hur mor frågade hur det hade varit på jobbet. Min far var Astronom...det hände inte så mycket på hans jobb. Ibland hittade de en ny stjärna, men aldrig mer än så. Far muttrade något...det hade visst inte hänt något idag heller. Vilken överraskning. Jag suckade och stängde av min medeltida dator. Mitt rum var väldigt litet, det enda jag hade i det var mitt skrivbord och min säng...datorn stod så klart på skrivbordet. Väggarna var rosa och golvet var vitt. Jag hatade rosa, men jag fick inte måla om för min mor. Hon sa att rosa var en fin färg och att mitt rum skulle vara som det var. Jag brukade ryta att det var mitt rum och inte hennes, men hon sa bara att det var hennes hus och inte mitt och att jag skulle vara glad att jag ens hade ett rum. Mor skulle alltid bestämma över allt och alla. Hon bestämde vart vi skulle åka på semestern, vart vi skulle bo, vilken skola jag skulle gå på och vad jag skulle heta. Jag fattade inte hur far egentligen stod ut med henne. Jag ställde mig upp och gick ut i hallen. Vårt hus hade bara en toalett...och den var på nedervåningen. "Bra husval mor" tänkte jag irriterat och gick ner för den knarrande trappan av mörkt trä. Huset var litet och bestod av ett litet kök, ett vardagsrum och två sovrum. Vi flyttade hit för några veckor sedan, innan hade vi bott på en bondgård nere i skåne. Jag föddes i skåne men jag fick aldrig deras dialekt, jag fick en egen dialekt som var en blandning mellan skånska och dalmål. Nu bodde vi i dalarna, mor hade sin släkt här uppe, så det var därför som jag pratade lite dalmål, mor hade samma dialekt som jag. Det gick inte en dag utan att jag saknade vår bondgård, men jag fick lov att vänja mig vid det här nya livet.  
När jag hade borstat mina tänder gick jag mot mitt rum igen, men när jag hade kommit halvvägs upp i trappan stoppade mor mig.
- Ska du redan gå och lägga dig? frågade hon förvånat och jag vände mig om för att se på henne. Hon var ganska kort och hade kort rött hår. Jag hade lika rött hår som henne, men mitt var långt och lockigt. Hennes ögon var gröna men mina var blåa, som fars. Jag nickade och började gå upp för trappan igen.
- Är alla läxor klara? frågade hon och jag stannade igen.
- Ja mor, jag gjorde dem för en timme sedan, sa jag med en suck.
- Bra...godnatt då, sa hon och försvann in i köket igen. Jag gick upp till mitt rum och kröp ner i min säng. Skoldagen hade varit hemsk. Alla lärare hade tvingat oss att göra klart precis allt som vi höll på med. Varför gav lärare så lite tid till eleverna att göra saker för att sedan stressa ihjäl dem dagen de ska bli klara? Jag stängde trött ögonen och somnade snabbt, men jag fick inte sova särskilt länge.
- Raiva, Bell, kom fort, ropade far på nedervåningen och jag klev trött ur sängen. "Vad vill han nu då? Har någon upptäckt en ny stjärna igen?" tänkte jag irriterat och gick ner till vardagsrummet där han och mor satt. Teven var på och far och mor satt som förstelnade och såg på nyhetsgubben som pratade stressat och skräckslaget. Jag satte mig ner i soffan bredvid mor och försökte uppfatta vad gubben sa.
- Vi kommer dö...alla kommer dö! En meteorit stor nog för att döda allt liv på jorden är på väg mot oss och kommer slå ner inatt. Jordens undergång är här, vi kommer dö! VI KOMMER DÖ!!!, skrek han och sprang skräckslaget ur bild. Teven blev svart och jag stirrade på rutan. Sakta sjönk gubbens ord in...jorden skulle utplånas...inatt. Mor tog tag i min hand och kramade den hårt.
- Kommer vi verkligen dö? frågade jag och såg på far. Till min förskräckelse så nickade han sorgset. Meteoriten var verklig.

Jag vaknade kallsvettig i min säng. Ännu en gång hade min sömn inkräktats av skumma drömmar. Jag satte mig upp och såg på far och mor som låg i sin säng en bit bort från min. Solen kastade svaga strålar in genom det lilla fönstret. De där drömmarna skrämde mig verkligen...vad var en tv? Jag måste ha haft väldigt bra fantasi, man kunde inte se människor i en låda sådär...det var omöjligt. Jag tog mig ur sängen på darrande ben och satte på mig min slitna klänning innan jag gick ut ur det lilla trähuset. Solen höll precis på att gå upp, men ändå var nästan hela byn vaken. Jag gick mellan husen ner mot hamnen där Gundar brukade vänta på mig. Jag brukade hjälpa honom och hans far att lasta av fartygen som brukade komma tillbaka en gång i månaden. Idag skulle Gundars far komma tillbaka efter sin plundring, han hade varit borta i ett halvår nu. Jag följde en liten väg ner till hamnen, och som vanligt stod Gundar där och väntade. Han log åt mig när jag kom fram till honom. Han var bara lite längre än mig, men det var jag som var lång det var inte han som var kort. Han hade svart kort hår och bruna ögon, han var skrämmande lik sin far. Fast Gendal hade långt svart skägg och var mycket större än sin son.
- Har han kommit än? frågade jag och såg på skeppet som redan stod i hamnen. Gundar skakade på huvudet.
- Det där är Runes skepp, inte fars, sa han med en suck. Han längtade extra mycket efter sin far den här gången, för han skulle få följa med på nästa plundring för första gången. Jag skulle aldrig få följa med, kvinnorna stannade kvar i byn och tog hand om gårdarna medan männen var ute på plundringståg.
- Jag kommer sakna sig, sa jag och såg ut på havet framför mig. Gundar suckade.
- Jag kommer tillbaka, sa han och log.
- Och när du gör det så kommer jag stå här för att välkomna dig hem, sa jag och log tillbaka. Gundar hade varit min bästa vän sedan vi var små...det skulle bli tomt när han försvann.
- Jag hoppas det, sa han och såg ut på vattnet han med. Ett skepp dök upp vid horisonten och Gundar sken upp.
- Han kommer, sa han lyckligt och vi sprang ner lite närmare vattnet där Hälmar stod. Hälmar var en ganska gammal men stark man som tog emot skeppen som kom till hamnen. Han hade haft en son, men han kom aldrig tillbaka efter ett av hans plundringståg.
- Är det far? frågade Gundar och såg frågande på Hälmar. Hälmar kisade med sina gröna ögon och såg på skeppet som närmade sig sakta. Han hade långt rött skägg, men han var flintskallig på huvudet.
- Ja det är det, sa han och nickade. Efter flera år vid hamnen så kunde Hälmar känna igen alla byns skepp på flera kilometers håll. Han behövde bara se masten för att se vem det var som kom. Gundar väntade spänt på att skeppet skulle komma fram. Efter ett tag stod skeppet i hamnen och besättningen klev av.
- Far! ropade Gundar glatt och mötte sin far nedanför det stora skeppet.
- Min son, du har vuxit lite sen sist, sa Gendal och kramade sin son.
- Du med, sa Gundar och såg menande på sin fars runda mage. Gendal skrattade och fick sedan syn på mig.
- Raiva, du har blivit ännu vackrare än sist jag såg dig, sa han glatt och drog in mig i en hård kram.
- Trevligt att se dig med, sa jag med ett leende när han släppte mig.
- Tänker ni hjälpa till eller? ropade Heimdall som stod på plankan som man gick på för att komma på och av skeppet, han bar en stor tunna på axlarna, men han såg inte det minsta ansträngd ut. Jag sprang genast fram till plankan för att kliva ombord på skeppet så att jag kunde lasta av det med de andra.
- Raiva du vet att du inte behöver hjälpa till med det här, låt männen göra det, sa Heimdall med ett leende.
- Du vet att jag inte bryr mig om det, sa jag och log tillbaka.
- Ja det vet jag, men det är ganska tunga grejer som vi har med oss idag, sa han och gick av plankan.
- Jag klarar det nog, sa jag och sprang ombord på skeppet. Jag gick fram till dörren som ledde ner till lastutrymmet där Björn stod med en säck slängd över ryggen.
- Hej Björn, tror du att jag klarar av den där säcken? sa jag och pekade på säcken.
- Hej på dig Raiva, den här säcken är ganska tung..., sa han men jag avbröt honom i slutet av meningen.
- Ge mig den, sa jag och han räckte den till mig. Jag slängde den enkelt över axeln, den vägde en del för mig, men jag klarade av den.
- Du är visst starkare än vad alla tror, sa han och skrattade.
- Skenet kan bedra, sa jag med ett leende och gick av båten för att lämna säcken hos Gendal som vaktade sakerna. Gundar stod kvar och pratade om nästa plundringståg med honom. Jag släppte säcken och Gendal såg fascinerat på mig.
- Du är en stark flicka du, du verkar inte behöva någon man, sa han och såg sedan roat på Gundar. Gundar fick plötsligt väldigt bråttom att lasta av skeppet, han gick snabbt ombord och jag såg frågande på Gendal. Gendal skrattade bara och jag började gå mot skeppet igen.
När skeppet var avlastat var det dags att bära allt till allas hus. Jag hjälpte Gundar och Gendal att bära deras fynd till deras lilla hus som stod ganska långt bort från mitt. Jag bar två säckar på ryggen medan de andra bar på tunnor som antagligen innehöll alkohol eller nåt sånt. Viola blev överlycklig när hon fick syn på sin man.
- Gendal, utbrast hon och slog armarna om honom. Gendal hann precis ställa ner tunnan innan Viola hann fram till honom.
- Du kan lämna säckarna här, sa Gundar och jag ställde ner säckarna på marken.
- Ses ikväll, sa jag och han log. Jag började springa hem för att hjälpa mor och far med alla sysslor. Far skulle också ge sig iväg snart med Gendal. Han skulle med på Gendals nästa plundringståg, och de skulle ge sig iväg om tre dagar. Om tre dagar skulle både min far och bästa vän lämna mig här med alla tråkiga sysslor. Om tre dagar skulle jag bli ensammare än vad jag någonsin hade varit.       
___________________________________________________________________________________

Sorry för att min del inte blev så jättebra och för att det typ inte hände nånting!! Men hoppas ni gillade det iallafall :D
/Lillgrizen <3

Ja, det hände inte så mycket i min del heller!!! :P Jag är ledsen om den blev lite förvirrande...men jag hoppas att den blev bra!!! :P Jag skriver om Raiva förresten...och Lillgrizen om Milvum. Om ni inte förstod det så lever de på medeltiden i en vikingaby. Jag blev överlycklig när Lillgrizen sa att det kunde vara vikingar med...jag älskar att läsa om dem!!! Jag kan det mesta om deras gudar och sånt, och tycker att det är jätte intressant!!! :P
Kommentera gärna och hare brae!!!
//Bokberoende ^-^

Hello there!!

Det är första gången jag skriver här på bloggen nu och de flesta kanske inte vet vem jag är än :)
Ni känner ju till Bokberoende som skriver många jättebra noveller på sin blogg, men jag syns inte lika mycket, så jag tänkte skriva lite om mig själv ;)
Jag är en trettonårig tjej som älskar att skriva, rita men mest av allt spela teater och sjunga. Jag har skrivit noveller, berättelser och sagor så länge jag kan minnas. Jag har alltid älskat det. Fantasy är min favoritstil och jag tål inga "Rosa"- eller "Kitty"böcker, alltså inga tjejböcker. Jag läser också skräck och lite annat som inte är verkligt.
Jag är en ganska nyfiken och ibland helknäpp person.
Mer orkar jag inte pladdra på så ni får nöja er med det här ett tag och fråga om det är nåt ni undrar över :D
Hoppas ni gillar Obalans som säkert får sitt första kapitel klart snart, det är bara bokberoende jag väntar på :P

Keep reading!!
 // Lillgrizisen :D

Novell på G!!! XD

Yepp...nu har vi kommit på en idé till en novell...och jag ska börja skriva på min del nu och sedan är det bara att vänta på Lillgrisen!!! :P Här är lite info om den nya novellen:

Det är en Fantasy med drakar och lite allt möjligt. Allt börjar i den tiden som vi lever i nu...men plötsligt så slår en meteorit ner på jorden och den är proppad av någon radioaktivitet som reagerar kraftigt när den slår i marken. Allt kommer ur balans och tiden kastas tillbaka flera hundra år. Människorna glömmer bort tiden de bodde i och lever i den nya tiden som om inget hade hänt, men meteoriten gjorde annat än att kasta tillbaka tiden, den öppnar portaler till de närliggande dimensionerna. Nya arter vandrar in på jorden, nyfikna på den nya världen. En av raserna är drakar och det kommer handla mest om dem. Människornas hjärnor lurar dem att varelserna alltid hade funnits där. Portalerna stängs och några av varelserna blir fast på jorden och lär sig att leva där med de andra djuren. Ingen vet vad som egentligen hade hänt, förutom drakarna. Drakar är mycket smarta...men de kan bara kommunicera via tankar...och det är bara andra drakar som kan höra dem. Så de kan omöjligt berätta sanningen för människorna.

Mer än så tänker jag inte berätta!!! :P Novellen kommer heta obalans...om ni har några förslag så får ni gärna kommentera det här inlägget!!! ^-^

Jag hoppas att ni kommer gilla den!!! :P

Hare brae!!!

//Bokberoende :)

Hello humans...XD

Hello!!!

En novell är på g...men vi har tyvärr inte kommit på någon än!!! -.-' Vi försöker komma på en...den borde komma snart!!! :P

Jag hoppas att ni kommer gilla våra noveller!!! ^-^

Hare brae!!!

//Bokberoende :P

Ps: Här är våra egna bloggar:

Bokberoende
LillGrisen